Silver Jew Directed by Michael Tully

Silver Jew
Directed By Michael Tully
Drag City DC 366

Av: PM Jönsson

Publicerad: tis, 2009-09-29 22:48

Den 22 januari i år skrev David Berman två meddelanden på Silver Jews forum på Drag Citys hemsida. Han ska lägga ned sitt band, sluta med musiken. Konserten på Cumberland Caverns i McMinnville, Tennessee den 31 januari var en avskedskonsert. En av anledningarna till beslutet tycks vara en konflikt med pappan, Richard Berman, som är en högervriden lobbyist och advokat. Han kallas för Mr. Evil och har attackerat miljövänner, antikrigsmotståndare, abortmotståndare osv. David Berman kommunicerar inte med sin far överhuvudtaget sedan några år, han säger att han flytt från faderns värld hela livet genom att ägna sig åt konst och akademia. Vad David Berman ska göra nu – förutom att kämpa mot sin pappa - vet han nog inte själv, förutom att han – på något sätt – ska fortsätta skriva; han har förutom skivorna med Silver Jews även publicerat lyrik.

Med den bakgrunden är det kanske inte konstigt att David Berman inte varit pigg på att prata om sitt förflutna. Att han har haft missbruksproblem är känt, men han har alltid haft en gåtfull aura kring sig. En textförfattare av rang, men det självbiografiska har ofta lämnats åt sidan. I dokumentären ”Silver Jew” (släppt på Dvd i höstas, inspelad sommaren 2006) sägs ingenting om David Bermans uppväxt. Inte ett ord. Han pratar kort om när bandet bildades i slutet av 80-talet, drar storyn bakom namnet Silver Jews, nämner sin mamma och farmor i förbifarten, men förblir en hemlighetsfull person. Han säger att han har haft ” a hellhole-life”, men stannar där. Berättar inget mer.

”Silver Jew” har vissa brister. Men jag tycker ganska mycket om filmen, det är ett porträtt som trots allt kommer huvudpersonen nära, även om man inte blir så värst mycket klokare på David Berman. Och det är skönt att se en musikdokumentär som inte har några intervjuer med kollegor och vänner, som inte gör anspråk på att berätta hela historien, som enbart skildrar ett par dagar i livet. Men det är speciella dagar. David Berman är ute på sin livs första turné och befinner sig i Israel. I samband med en kris något år tidigare började han att bejaka sin judiska identitet. Det är – för honom – stort att vara i Israel. En ovanlig turnédokumentär kanske man kan kalla filmen.

David Berman möter fans, spelar live med bandet (frun Cassie Berman och musiker som även spelat med Lambchop), köper souvenirer, och är på en guidad tur i Jerusalem. Även om det var Berman själv som ville att resan skulle dokumenteras känns det som mycket rör sig under ytan, jag vill veta mer om hans tro, vad religionen betyder, hur den har hjälpt honom. Men det finns en vägg utanför det alltför privata. Förutom i slutet av filmen när de besöker klagomuren och han läser/rabblar en judisk text och börjar gråta. En mycket stark scen. Som lämnas okommenterad. Men man förstår att han hittade någonting där, i orden, i upplevelsen.

Israel/Palestina-konflikten nämns inte. Ockupationen av Västbanken nämns inte. Gaza nämns inte. När guiden berättar om Jerusalem, stadens betydelse för tre olika religioner, kretsar de kring viktiga frågor. Men politik verkar vara förbjudet. Förståeligt på ett plan. Det är en film som handlar om David Bermans resa till Israel, om hans judiska identitet. Men det är samtidigt fegt att inte ta upp de brännande frågorna.

Musiken - Silver Jews altcountryindierock, Bermans märkliga texter - kommer i andra hand, även om både nyare och äldre låtar finns med, i taffliga liveklipp, och som soundtrack. Blir det någon ny musik? Det skulle vara tråkigt om David Berman slutar att skriva låtar. I maj kommer det en bok med David Bermans teckningar, ”The Portable February”. Möjligen prioriterar han bildkonst framöver. Vi får se.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry