Simon Scott: Insomni

Simon Scott
Insomni
Ash international, Ash 11.4

Av: Joakim Sandström

Publicerad: ons, 2015-09-30 11:03

Simon Scott är nog mest känd som trummis i Slowdive – möjligen det band som har stått för den mest genomgripande förändringen av mitt eget sätt att se på musik. Det räckte med att höra ungefär tio sekunder av debutalbumet Just For A Day för att hjärncellerna skulle tvingas omgruppera sig och omvärdera alla fasta övertygelser. Trots tre gitarrer i sättningen fanns det inget som lät som gitarrer. De blev mitt favoritband och jag såg dem live fyra gånger i fjol under en extatisk återföreningsturné. Plötsligt blev alla gamla sönderspelade livebootlegs hyperaktuella igen. Slowdive hade ett unikt perspektiv på sammansättningen av ljud; genom en närmast socialistisk strävan mot en gemensam helhet tycktes de alltid uppnå total samspelthet – inte minst i en livesituation. Ljudväggen tilläts där svälla upp i katedralstorlek, låtarna kunde tänjas ut i längd och bli till moderna folkvisor i droneliknande form.

Insomni är Simon Scotts fjärde skiva under eget namn och hans bakgrund i Slowdive är relevant, trots att hans musik ter sig mer anspråkslöst pastoral. Egentligen är det intressant att han lämnade Slowdive inför Pygmalion, deras mest ambienta skiva (nu är han tillbaka i bandet igen). Scotts förra album Below Sea Level var ett stort konstnärligt kliv framåt och en ambitiös sammankoppling av analoga och digitala klanger. Insomni vidareutvecklar och renodlar det som inleddes där. Inledande ”An Angel From The Sea Kissed Me” är djupt gripande. Scott tillåter sig större gester än vanligt och lägger ut täta syntmattor i en crescendoliknande stegring och garnerar med behaglig noise innan allt faller samman och klingar ut i vilsamt fågelkvitter. ”Holme Posts” tar vid med en akustisk gitarr och kväkande grodor och jag tänker osökt på Brian Enos Ambient 4: On Land. Eno har naturligtvis varit en stor inspiration för Scott, men jag tror också att den senares bakgrund som indietrummis gynnar honom i sökandet efter särart. Skivans tydliga dramatiska kurva är imponerande, från öppningens mullrande rymdambient till avslutningens tre akustiska spår – Scott talar om ”sound ecology”, och kanske är resan mot det traditionellt jordnära en spegling av det här. Det finns ju gott om elektroakustiska kompositörer som jobbar med field recordings, men Scott har utvecklat en sensibilitet som blir alltmer egen för varje album. Insomni är hans hittills bästa.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry