Simon Toldam Orkester STORK: Bells of Sunday

Simon Toldam Orkester STORK
Bells of Sunday
ILK Music 219CD

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: tors, 2014-06-26 01:46

Det går bra för Simon Toldam. Denne unge danske pianist har med sina blott 35 år redan hunnit med massor; spelat med stora musiker, vunnit stora priser och gjort sig ett namn på den internationella jazzscenen. Han har en egen trio, är medlem i Han Benninks dito och leder även orkestern STORK som nu släppt sin andra skiva Bells of Sunday. Det är samma sextet som på förra plattan Stork (ILK Music, 2011) och består av handplockade musiker som alla är aktiva på den danska jazzscenen: förutom Toldam på piano hörs Jimmy Nyborg på trumpet, Mads Hyhne på trombon och svenske Sture Ericson på altsax och basklarinett samt den härlige Nils Davidsen på bas och Peter Bruun på trummor. Det är en sextett med stort kunnande och stor potential, men som så ofta när det handlar om modern jazz fångas musikerna lite i kompositionernas bojor.

Låtarna har alla tydliga teman och former. Intressanta är de tre minilåtarna ”Før Angsten”, ”Røg” och ”Rift Igen”, runt minuten långa, som fungerar som små distraktioner. Oklart vad tanken är men det är kul. Annars varvas olika tekniska och uttrycksmässiga medel; ballader vägs mot livliga impropassager, melodier mot sounds, långsamt mot snabbt. Dessutom är det dynamiskt och lyhört. Det är en blandning som kan skrivas in i vilken skolbok som helst. Det bjuds även på många fina soli, Ericson är den som skiner starkast, speciellt på alten. Toldam är en finurlig pianist med många färger på sin palett och Davidsen gör ett fint jobb på basen.

Problemet är att låtarna är ganska hårt arrade, samtidigt som de vill ge sken av att vara ganska fria. Men de fria partierna känns inte fria; musikerna får inte ge sig iväg allt för långt iväg från låtens kärna. Toldam och hans kompositioner utövar en viss kontroll. Om man tvunget ska ha fria partier varför tillåter man inte sig själv (och de andra) att spela fritt fullt ut, att släppa taget? Det halvfria spelet ger en känsla av tvungenhet och stelhet. När musikerna faktiskt släpper loss (vilket de gör stundtals, speciellt Ericson) tänder det ju till och låter riktigt bra! Man kan bara önska att Toldam lossar lite på tyglarna och låter musiken rusa iväg. Lite kaos har aldrig skadat.

I början kändes Bells of Sunday lite kul, och stundtals låter det riktigt bra, speciellt när blåsarna spelar falskt, fult och otajt eller när sextetten släpper loss, men medan sista låten tuffar på inser jag att jag inte riktigt lyssnar längre. Jag har tappat intresset och det är ett mycket dåligt tecken. Musiken är kanske lite för polerad för min smak, lite för välkammad. Det är städat, otroligt välspelat, fräckt på ett försiktigt sätt, inte alltför upprörande. Lite lagom. Men för de lyssnare som gillar välspelad modern jazz är detta ett säkert kort. Smaken är som baken.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry