Sister Iodine: Blame

Sister Iodine
Blame
Premier Sang 08

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2014-05-27 20:25

De franska noiseveteranerna Sister Iodine med rötter i 1990-talet har lagt upp en manglande ljudvåg som skvalpar runt i huvudet och som inte går att bli kvitt så lätt. Det skär och bultar, musiken tar gärna tvära girar där det gäller att hänga med i humörsvängningarna. Så tänker jag först.

Men då jag lyssnar om igen upplever jag snarare hur nätt och försiktigt de hanterar alla tunga ljud.
Det finns droner, återkommande puls, en uppsjö av ljud som de lyckas sära på, sätta in stötvis och selektivt. Tyngden är där men utan att krossa mina öron. Jag läser i gamla recensioner om dem och deras rebelliska rockmusik. Ok, då. Musiken har tyngd, gitarrer och elektronik är spetsade med allt krossat glas som finns. Men för mig låter de mer som att de vill berätta och markera. Och då handlar det om en känsla av revoltens ögonblick de tillsammans upplevt.

Det är några intensivt euforiska sekunder som de återvänder till, vänder och vrider på. Och under tiden sprutar de ljud som spott och kroppsvätskor över mig, men samtidigt är de så förälskade i sina minnen och attityder att det blir mycket vackert.

Så Syster Jod är några herrar som filar fram ljud, hamrar hål i massiva väggar, för att släppa in ljus. Därför fungerar musiken för mig mer som ett bländande motljus, där de spelar skuggteater ihop.
Eftersom jag inte har den begränsade LP-utgåvan i min hand men en promo-cdr med kopierat omslag kan jag inte riktigt avgöra hur det förhåller sig till musiken. Det enda jag ser är på ena sidan en gravid kvinnas mage och på den andra bilder som besvärjer något som måste vara manlighet. Det känns rätt unket och banalt och motsvarar inte en sekund musiken, som är både skör, omhändertagande och utsnidad långt bortom den brutalitet de kanske vill förmedla. Eller om det var primitivism, men då är de alldeles för sofistikerade.

Snygga och omväxlande elektroniska kaskader med lagom stygga gitarrer är det i alla fall. En musik som kanske har andra intentioner än de som hörs; det som hörs är ganska sofistikerat, känsligt och inkännande, en stor dos förvandlad skönhet. Bättre musik att drömma till kan jag knappt tänka mig. Då ska man nämligen skära sig, men bara litet. Och i så fall snyggt.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry