Skogen: Ist gefallen in den Schnee

Skogen
Ist gefallen in den Schnee
anothertimbre at 47

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2012-04-11 12:13

Titeln är hämtad från Schuberts sångcykel Winterreise. Det kan ge näring till spekulationer varför det är på det viset. Har de tänkt på den omfattande panoreringen av ett känslotillstånd? Eller kanske det finns en undertext, där naturligtvis Heinrich Heines Tyskland, en vintersaga strömmar med sin vassa samtidskritik, senare som bekant uppföljd av Göran Palm?

Eller är det bara ett passande namn för den kalla, stillastående stämning, som råder i musiken. Likt pulsande i djup snö är rörelserna små och begränsade och sinnena uppmärksamma på den minsta förändring. Det behöver inte råda motsättningar mellan de olika associationskedjorna. Det är ett slags musik, som inbjuder till att lyssna efter en hållning, en anledning och ett slags åtminstone fragmentarisk berättelse.

Instrumenteringen är kammarensemblen. Magnus Granberg har komponerat och leder det hela med ett fåtonigt piano. Som en ilande tand hörs Toshimaru Nakamuras no-input mixing board. Peter Wästberg gör visslande och knastriga ljud på vanligt mixing board och olika förstärkta grejer. Liksom Henrik Olsson. Den som vill finna delikatesser hör på Erik Carlssons slagverk och den magnetism han utverkar i klang, intonering och frasering med de andra.

Så har vi en lyhörd stråksektion med två violiner och cello, Anna Lindal, Angahard Davis och Leo Svensson Sandler. Små ljud, filigransarbete och koncentration. John Erikssons vibrafon är så utklädd att den knappt går att känna igen. Det är hela ensemblen. Den agerar som en kropp, där lemmarna förvånat reagerar på varandra. Som att se sig naken och rörlig i spegeln.

För det är många reflektioner i denna musik. Men inga ögonblickliga bilder, snarare en allt långsammare fördröjning. Det låga tempot uppvägs av en koncentration, där gnissel, ljud, små slag, enstaka toner, ljudkluster tätnar. Det känns som ett ljus. Om jag tänker på Schubert är det kvällen eller dagen som bryter igenom. Tänker jag på Heine (eller Palm) är dessa bländande stegringar ett slags sårighet, en kärvhet, där landskapet blir alltmer påträngande plågsamt. Tröttheten i stegen är inte personlig men hänger ihop med en omgivning som framkallar en inre upprördhet. Som att i spegeln upptäcka att bakom ryggen håller dystopin redan på att inträffa.

Musikaliskt har albumet ingenting med Schubert att göra, om vi bortser från ett avvaktande stämningsläge, där musiken tar oss i handen ut i ett okänt landskap, på en vandring utan kännbart mål. Det är Morton Feldman som ritat den musikaliska kartan. Således måste vi lyssna på mellanrum, varje ton, hur de enskilda instrumenten skapar oväntade ljud. Och hur dessa klanger möter varandra, går in och ut som sättstycken på en teater. Variationen är inte stor, men oändlig vid närlyssning. En klocka, eller är det vibrafonen?, träffar trumstockarna, en cymbal skäller till; en liten skärmyttring som snabbt lugnas av violinernas förströdda pizzicato och det omutliga pianots enskilda toner. Ett glas, någon snurrar fingret på ett glas, en visslande ton från friktionen mot en cymbal…

Ja, musiken är fylld av konstateranden, som om det mest fanns substantiv, och när man slår dem mot varandra uppstår möjligen ett och annat adjektiv. När öronen doppats länge i denna brygd börjar små fragment att röra sig som om de sökte efter varandra för att bli enkla melodier. Ett slags förstrött trallande.

Magnus Granberg och Skogen har skapat en musikalisk spegel, där både vi själva, omvärlden och vissa skarpa spår i historien reflekteras. Schubert står nog som en garant för det romantiska i tilltaget.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry