The Skull Defekts x4

The Skull Defekts
Polonium
Kning Disk KD 041
The Skull Defekts
The Sound of the Defekt Skulls & Intense Cranium Contact
Utech 006 Arc 1
The Skull Defekts
Skkull
Release The Bats RTB #23
The Skull Defekts
Blood Spirits And Drums Are Singing
Conspiracy CORE 053

Av: PM Jönsson

Publicerad: mån, 2010-01-04 14:52

På drygt två år har The Skull Defekts släppt 10 skivor och en kassett. Göteborgsbandet är nästan lika produktiva som Wolf Eyes. En av skivorna, ”Yes I am Your Angel”, är för övrigt en splitLp med noisetrion från Michigan. Idag är The Skull Defekts en kärntrupp på fyra medlemmar. När jag såg en av deras första konserter var det med ett par musiker som inte är med längre, bland annat gitarristen Eric Olofsson som spelade trummor i Nordwalls gamla band Kid Commando och Thomas Ekelund (Dead Letters Spell Out Dead Words).

De två mest tongivande skallarna är Joachim Nordwall (gitarr, sång, maskiner) och Henrik Rylander (trummor, feedback). Och på två av årets skivor opererar The Skull Defekts som duo. Kning Disk-utgåvan är inspelad live för den brittiska radiokanalen Resonance FM i London 6 januari 2007. Polonium är ett radioaktivt metalliskt grundämne, upptäckt av makarna Curie, mycket uppmärksammat i höstas när den före detta ryska spionen Alexander Litvinenko förgiftades till döds av ämnet. Möjligen maler den händelsen i bakhuvudet, men The Skull Defekts framkallar ofta stämningar av sönderfall, ingrepp i människokroppen, vassa föremål som vibrerar och tjocka moln av giftiga ångor. Det är en 20 minuter suggestiv och monoton hybrid av industri och noise. Dovt muller och sugande frekvenser som fräter in i öronen. Rylander och Nordwall går in i en rytm, som upprepas, med små förändringar i tempo, styrka och sidoljud. Det är inte särskilt hotfull musik, faktiskt riktigt skön att sjunka ner i. Kroppen börjar omedvetet röra sig, sakta, med stabil puls, ett vaggande in i det periodiska systemet. Perfekt längd dessutom.

”The Sound of the Defekt Skulls & Intense Cranium Contact” är 43 minuter och betydligt mer krävande. Också inspelad live, i Chicago förra året. Ljudkällorna kommer både från Göteborg och Chicago. Inslagen av fältinspelningar (röster, kraxande fågel, odefinierbara ljud) lägger till en annan dimension i soundet. Utomstående frekvenser som mer eller mindre framgångsrikt bryter sig igenom skikt av skorr, brus, och tjutande syntar. Ett pulserande syntljud som påminner om varningssignaler kontrasteras mot splitterfrekvenser. Det är som att lyssna på ett havererande kärnkraftsverk som förvandlas till flytande metall och sjunker ner i havet. Aluminiumsyrsor hängs upp i trådar i taken och sjunger klingande sorgesånger. Hål borras i luften, fläks upp ur intet och slickar i sig materia. Vid en första bekantskap saknar jag det konsekventa och repetitiva från ”Polonium” – men med hög volym och hörlurar blir det en fascinerande skapelse. Däremot är det svårt att hålla koncentrationen uppe, mina tankar glider hela tiden iväg under andra halvan, trots några tystare partier med en annan slags öppenhet. Det hade varit intressant om Rylander och Nordwall arbetat mer med tystnaden, vägt ljuden mer varsamt, stigit in i en ännu djupare rymd, och laborerat med en annorlunda klangkarta och skalat bort en del feedback och noiseinslag. Däremot slår det mig hur mycket liv det finns i stycket. Levande varelser som krälar och bubblar i ljudvågorna. Svällande mikroorganismer, kokonger som är nära att kläckas.

På ”Skkull” har duon förvandlats till trio. Jean-Louis Huhta (slagverk, maskiner) gör entré. Fyra låtar – jihoo! Befriande att inte dyka ner i ett långt verk samtidigt som helheten imponerar. Det är en rasande bra skiva, 35 minuter som inte lämnar mig ifred. Första låten, ”Sex Fracture”, hackar sig fram, bryts ned och upp, ett kugghjul utan stopp. Här sitter varenda liten pusselbit, total samklang mellan elementen. Hårt, skoningslöst och extremt suggestivt. Vacker musikkirurgi. De övriga tre låtarna är mystiska och mörka. ”Carved in Bones”, är en färd in i dronelandskap plus rasslande och industriella ljud som skapar en tät och hotfull atmosfär. ”Breathing Your Face” får mig att tänka på Neil Campbells enmansprojekt Astral Social Club. Burkiga ljud som cirklar runt, runt, runt, som en manisk ritual, men varningssignalerna bryter igenom, och den där rytmen, pulsen, suger sig fast, stannar upp, vilar, laddar batterierna. Även här finns det korrespondenser mellan de vitt skilda ljuden. Det sista och längsta spåret, ”Six Six For Eyes”, påminner om Poloniumskivan, monoton, hypnotisk, med mörka dronemoln och upprepande och accelererande slowmotionkatastrofkänsla.

Sommarsläppet ”Blood Spirits and Drums are Singing” är The Skull Defekts första rockplatta. Konstigt? Nej, egentligen inte, Nordwall och Eric Olofsson (som spelar på skivan, men som numera ersatts av Daniel Fagerström) gjorde liknande, men mindre monoton, rock med Kid Commando, Rylander var trummis i Union Carbide Productions och Huhta spelade stenhårt på 80-talet med bland annat Cortex och Anticimex. The Skull Defekts gjorde en strålande spelning med Damo Suzuki på Nefertiti hösten 2005 och även om säkert hela bandet diggar gammal kraut och är stora beundrare av This Heat så tänker jag ganska mycket på hård amerikansk indierock à la Shellac och hela den skolan. Med skillnaden att det hela tiden handlar om rytmen, som bandet deklamerar i intervjuer och på egna forum. Rytmen är nyckeln.

Öppningslåten ”Unholy Drums Are Singing” träffar mitt i prick. Den kan man spela ett helt dygn. Igen. Igen. Igen. Hackande gitarrer som gräver djupare och djupare och samtalar med korta, glidande gitarrackord. Och de dubbla slagverken (vanliga trummor och congas, antar jag) för musiken framåt, är hjärtat, mycket monotont och extremt effektivt. Uppdykandet av gnistrande noiseoväsen i två minuter ungefär när hela låten stegrar förhöjer lyckoruset. Resten av låtarna har sång av Nordwall. Ofta korta stötar av budskap, tillstånd och fraser som upprepas. Rösten är ofta underordnad gitarrerna och trummorna eller lågt mixad som i ”The Secret”. Det känns i och för sig som låtarna är gjorda med Nordwalls röst som självklar ingrediens. Å andra sidan tillför det inte särskilt mycket. Sången känns alltför anonym. Skrik och vrål vore fel, men The Skull Defekts skulle vara en ännu starkare rockbrygd om de försökte utveckla det instrumentala spåret. På den 10 minuter långa ”The Sound” - skivans svagaste punkt - är sången inte tongivande på något sätt, men det vore mycket mer intressant om The Skull Defekts hade spetsat låten med starkare noise/industri-inslag. Här är faktiskt monotonin ett problem. Och Rylander och Huhta borde få ännu större spelrum, ligga längre fram i produktionen, mer tribala rytmer och slagverkseexcesser.

Men ju mer jag lyssnar accepterar jag de sångbaserade inslagen och kraften i musiken pulvriserar ofta invändningarna. Soundet känns eget, de sammansvetsade gitarrerna och trummorna bankas in i kroppen, och ljudet är både torrt och djupt i en effektiv kombination. Såväl ”Rhythm is the Key” och ”The Secret” är hits som bankar sig in i märg och ben. Det monotona och repetitiva är ett effektivt vapen, musikens vinnande recept. ”A Skull Defekt” är inte lika omedelbar, men de slingrande, tjocka, gitarrtrådarna bygger upp en brinnande labyrint. ”White Lights Burning Eyes” startar med någon slags muterad cymbaltechnorytm och kravlar sig fram med mullrande, dova gitarrer, mollriff, och rullande slagverk.

Ovanligt med ett band som både laborerar underjordiskt med ljudexperiment och som skapar malande och rytmisk indierock, med tentakler in i postpunkhistorien. Och kanske kommer The Skull Defekts i högre utsträckning försöka förena myntens båda sidor framöver. Eller klättra upp på en kulle i skogen och gå in i rituell trancetribalpunk. Låsa in i sig i en gigantisk container och spela med väggarna. Fascinerande band som förhoppningsvis kommer att fortsätta följa olika stigar under en lång tid framöver.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry