Sofia Härdig: The Norm of the Locked Room

Sofia Härdig
The Norm of the Locked Room
Margit Music 015 LP (Border)

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2012-12-19 22:25

Det finns alltid en grundstämning i Sofia Härdigs musik. Det är dramatiskt, varmt, mörkt och fyllt av märkliga förvandlingar. Det handlar inte bara om intensitet, hon fyller dolda hålrum med åtskillig innerlighet.

Det är melodramatiskt, pockande och märkligt undanglidande. Det är fysiskt men samtidigt distanserat. Där finns en stark känsla av Rör mig inte. Samtidigt som musiken lockar. För mig handlar detta album om ett slags gränsland mellan väldigt nära och mycket fjärran.

Musiken har karaktären av sönderplockande. Hennes röst skapar tydliga linjer, nynnar och gnolar melodier, som fastnar, men samtidigt ropar den långt borta, den uppmanar, aktiverar och skapar en spegelsal av stämmor.

Montera isär, sätta ihop. Hitta de där byggbitarna som sammanfogade får musiken att lojt men oemotståndligt rulla.
Det är en mörk rockmusik präglad av en alternativtradition, som vetter mot rockimpro och också friare klangvärldar i industrialismens förfallna ljudspektrum. Men det är aldrig kallt, taggigt, mer varmt och sårigt.

Hon har gjort ett riktigt album, understruket av vinylformatet, det uppskattar jag, och jag måste också nämna konvolutet. Sofia Härdig brukar gilla att ha sig själv som omslag. Det är ofta mycket slående. Här är det smått genialt. I bländande gråljus och med håret i ansiktet har konstnären Anna Wessman fångat hennes blick och litet bakåtvända klädsel, som till lika delar är fysisk och inte.

Det drömska musiklandskapet speglas i fodralet. Fotot är som en plötslig uppenbarelse då blixten far genom luften. Vad var det jag såg? Precis så kan låtarna uppenbara sig.

Jag lyssnar och antecknar. ”Streets” har en tung ekande elektroapproach. Ett av skivans bästa spår, ”Closed Eyes”, är en bultande, skärig historia, där hennes varma röst verkar söka sig fram i mörker. Medan ”The Girl in the Window” har en melodi som lätt fastnar, pumpande i flera stämmor i lager på lager. Och i ”Low and Slow” uppträder den bluesiga Sofia i ett slött lallande maniskt utspel, oemotståndligt. Här går hela hennes bluesiga, mörktonade bottenfärger i dagen. Och så vidare.

Det är mycket elektronik, en hel del ompusslingar, många finurliga kombinationer, små överraskningar runt varje hörn. Detta i kombination med utmärkta musiker gör skivan ännu mer spännande. Per Svensson spelar gitarr och bas på många av låtarna, det är maniskt hela tiden, inga tomrum.

John Essing lyfter med sina effektiva gitarrfigurer många låtar. Och överraskar i alla fall mig som en utmärkt slagverkare på några stycken. På en låt spelar både Anders Lindsjö och John Essing gitarr; den förre är ju känd från betydligt obundnare sammanhang. Men här skapar gitarrerna en serie figurer som strömmande rycker musiken framåt i oväntade former i stark kontrast mot Sofia Härdigs röst, som oavbrutet bränner gamla vanliga textklichéer mot en mörk himmel, typ ”you´re so fine / I´ll make you mine”. Resultatet är ett mästerstycke i dekonstruktion och rekonstruktion. Ryckigt studsar musiken så att bokstäverna skakar och nya rymder av betydelser öppnas; de fylls med spänningen i musiken.

Sofia Härdig omger sig med musiker, som klarar av att fylla i, göra om, lyfta upp och skapa nytt ur det lilla och till och med redan nötta. För det är i det slitna Sofia Härdig hittar sitt material, som hon bränner om i nya nyanser. Det kan till och med landa som en utsträckt avlägsen mässa från någon förgången värld; hett innerligt, längtande. Fysiskt, men fysiskt sett som i en spegel.

Hennes bästa. När är det dags för denna helgjutna, sökande musiker att bli känd efter förtjänst?

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry