Solokontrabas x 2

Antonio Bertoni
1/2 h(our) drama
Leo Records, CD LR 685
Adam Pultz Melbye
Gullet
Barefoot 032

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2014-02-05 13:59

Kontrabas. Världens vackraste instrument? Ett av de mest mångsidiga åtminstone. Och ett av de mest otympliga och svårspelade. Kontrabasen erbjuder det mesta. Antonio Bertonis 1/2 h(our) drama och Adam Pultz Melbyes Gullet är två skivor som demonstrerar detta elefantinstruments bredd, två skivor som i grunden är lika, oackompanjerad kontrabas, men ändå så otroligt olika.

Antonio Bertoni är lite hemlig. Svår att hitta information om. Jag vet inte riktigt vem han är, var han är och vad han gör. Men en sak vet jag. Att han i och med 1/2 h(our) drama har skapat en fascinerande skiva som inte låter som något annat. Skivan består av ett långt spår som får en flygande start med full styrka, full hastighet. Bertoni spelar med stråke och hans sound är kärvt, tjockt och nästan lite klistrigt. Det som kommer ut ur basen kan liknas vid någon form av drone, det är en massiv ljudvägg som nästan känns ogenombrytbar. Det häftiga är att Bertoni lyckas hålla både intensiteten och intresset uppe trots det egentligen ganska enformiga utförandet. Jag kommer in i ett slags trans, ett vilsamt tillstånd. Musiken går på och går på och det känns som att ett slut är omöjligt om än oundvikligt. Jag vill att det ska fortsätta. Jag vill inte slitas ur det avslappnade tillstånd jag lockats in i. Bertoni visar hur mycket en kontrabas kan uttrycka. Medlen är faktiskt ganska enkla (inte tekniskt, utan formmässigt) och han löper linan ut genom att enformigt, eller kanske envist, skapa musik vars repetitiva natur får mig att glömma att det är en kontrabas som hanteras. Bertoni får mig att sluta tänka, och istället bara känna. Det är otroligt skickligt. Vilken kraft! 1/2 h(our) drama är banbrytande. Så bra är den faktiskt. Men varför? Drone-artad, repetitiv kontrabas är inte direkt nytt, Peter Kowald gjorde liknande saker senare i sin karriär, men det som gör Bertonis musik så speciell är att musiken är orelaterbar. Jag hör ingen Kowald i den. Den närmsta parallellen är Evan Parker. Fast ändå inte. Jag hör en ny röst. Och det gör man ta mig tusan inte så ofta nu för tiden. Enastående.

Adam Pultz Melbye är en huvudrollsinnehavare på den danska (fri)jazzscenen och har ett digert CV. Gullet är hans solodebut och det märks att han är ivrig att visa upp sig och sin musik. Han ger oss en genomgång av kontrabasen som instrument och med olika tekniker plockar han fram en uppsjö av ljud och rytmer. På det hela taget är det en ganska lågmäld historia och det är väldigt väl utfört. Tyvärr är det inte sådär värst spännande. Jag känner att jag har hört det förut. Det blir lite opersonligt och daterat. Många basister har gjort, gör och kommer göra precis likadan musik. Så frågan är: vad vill Adam Pultz Melbye med den här skivan? Kan det möjligtvis vara så att den här skivan är skapad mer för Pultz Melbyes egen skull än för lyssnarens? Inget fel i det, ibland behöver man få saker ur sig. Visa att "det här är min musik!", "det här är jag!", "ta mig som jag är!". Själrannsakan. Kanske lite självterapi. Vem vet. Det man dock måste säga är att Pultz Melbye hanterar både basen och traditionen med full respekt. Det är ett otroligt moget spel och det märks att han är rutinerad. Många kommer finna mer tröst i Gullet än i 1/2 h(our) drama.

Pultz Melbye och Bertoni använder sina instrument på lite olika sätt. Pultz Melbyes Gullet är en mer klassisk kontrabasskiva. Han vill visa upp alla de ljudmässiga möjligheter som finns i den stora basen medan Bertoni tar instrumentet ett steg längre genom att tänja på de musikaliska och ljudmässiga gränserna. Där jag i 1/2 h(our) drama hör nytänkande hör jag i Gullet bevarande av en fin tradition. Pultz Melbye reser tryggt på stora namngivna landsvägar medan Bertoni gör sin egen skumpiga resa på leriga små skogsvägar. Båda tar sig fram och når sina mål. Välj vilken väg du föredrar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry