Sophie Agnel – Phil Minton Tasting

Sophie Agnel – Phil Minton
Tasting
Another Timbre at02

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2010-01-11 13:41

Den fyrtiotreåriga franska pianisten Sophie Agnel har kanske inte låtit tala om sig så här långt norrut. Hennes bidrag till den samtida improvisationen är dock betydande och originellt. Liksom kollegan Christine Wodrascka har hon skapat klavertexturer färgade av elektroniska intryck. De akustiska klangkropparna har omdefinierats utan att hon gått lika långt som till exempel Andra Neumann med sitt ”Innenklavier”. Agnel återfinns ofta både som solist och vid sidan av musiker som Michel Doneda och Alessandro Bossetti. Den som vill höra henne skapa elektronisk musik på ett akustiskt instrument rekommenderas varmt trioalbumet tillsammans med de ”äkta” elektronikaartisterna Lionel Marchetti och Jérôme Noetinger på Potlatch, ”Rouge Gris Bruit”.

Med en förankring lika mycket i samtida impro som nutida konstmusik rör hon sig mycket fritt bland klangerna. Hon låter tonen dröja, lyssnar på svängningarna. Spetsar med fingerspel på strängarna. Anslaget är gärna mjukt och dröjande, litet fuktigt. I styckena skapar hon en oemotståndlig rörlighet, som säkert har med den övergripande formkänslan att göra; alltså i grund och botten en osviklig upplevelse av de stora rytmbågarna.

Röstartisten Phil Minton behöver inte någon närmare introduktion. Han är en av dessa vägröjare för impron med rötter i jazzen, som dyker upp på lika många scener som etiketter. Hans framträdanden är utåtriktade och expressiva. Gärna musikaliskt flirtiga. Det faller dock inte Sophie Agnel för. Här får Minton ett annat motstånd. Hon lockas inte det minsta av det som kan spåras som jazzenergi hos den brittiske sångaren. Tålmodigt bygger hon vibrerande toner, lyssnar av, flyttar fokus i en växande klang. Minton följer efter och lägger till långa, dröjande linjer. Han plussar på nya tonfärger. Ibland stannar musiken upp i en självupptagen ljudbild. Agnel har bakom sig en lång tradition, där gamelanmusik, Debussy, Henry Cowell och John Cage vävs samman. Minton/Agnel skapar tillsammans en musikmassa som är ganska genomsiktlig och skör. Slutresultatet blir en triumf för improvisationen, de öppna öronen och den stora förmågan att förvalta varandras musikaliska infall, lagra dem i minnet och låta dem omformade komma ut igen.

Under tiden jag lyssnar på Sophie Agnel och skriver dessa rader kommer jag att tänka på en annan av mina recensionsskivor, Nina de Heneys ”Archipelago”, som med sin jazzbas inte alls liknar Agnel, men energin och den dansanta, övergripande storbågiga rytmen känns besläktade, och jag blir plötsligt nyfiken på hur den duon skulle låta: Sophie Agnel – Nina de Heney?! Arrangörer! Hör hit!!

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry