Sourceboxen

Blandade Artister
Source – Music of The Avant Garde
Pogus 21050 (3cd)

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tis, 2009-09-22 00:21

Som en våt dröm har de sex tiotummarna som gavs ut med den avantgardistiska tidskriften Source ouppnåeligt hägrat i horisonten. Inspelningar med mestadels amerikanska legender som Alvin Lucier, Alvin Curran, Robert Ashley, David Behrman, Annea Lockwood, Allan Bryant och Larry Austin. Men också med kompositörer som nutiden nästintill glömt bort: Arthur Woodbury, Mark Reiner, Stanley Lunetta, Arrigo Lora-Totino och Lowell Cross.

Tidskriften Source: Music of the Avant Garde kom ut med elva nummer mellan 1967 och 1973. Grundad av kompositören Larry Austin redigerades den senare av Stanley Lunetta och Arthur Woodbury. Med artiklar, intervjuer, manifest, poesi, foton täckte den flera delar av den experimentella konsten på den amerikanska västkusten under åren den kom ut. De medföljande skivorna är nu överförda till det digitala mediet och släppta som en fin 3cd-box. Eftersom mastertaperna antingen försvunnit eller förstörts har överföringen skett från de aktuella vinylskivorna. Omsorgsfullt har brus och knaster tagits bort. Ljudkvaliteten är topp. I texthäftet finns korta presentationer av kompositörer och stycken. Det enda jag saknar är en essäliknande text om Source och dess betydelse för avantgardet i USA. Kanske har man medvetet valt att vänta med detta till The Source Book kommer som planerat senare i år.

Boxen är en veritabel guldgruva. Man skulle kunna ägna hur mycket tid som helst åt att lyssna och ta sig vidare in i avantgardets små skrymslen. Man kan ägna sig åt att se samband och tendenser, se hur förebilder förändras och byts ut, inse hur experimentlusten befinner sig farligt nära galenskapen, förbluffas över hur väl utvecklad noisemusiken var redan i slutet av 60-talet, hur rösten på den tiden var en betydande ljudkälla, inse vilken tilltro man hade till tekniken och dess möjligheter. Typ.

Men kanske är ändå det viktigaste att avantgardet genomsyrades av en alltärmöjligt-insikt. För vad är det annars som får Alvin Lucier att sätta sig hemma i lägenheten och spela in stycket ”I Am Sitting In a Room”. Rakt på sak berättar han i mikrofonen vad han gör, spelar sedan upp det igen samtidigt som det spelas in på nytt på en annan bandspelare. Den nya inspelning läggs efter den gamla och allteftersom blir det svårare och svårare att höra vad han säger och till slut hörs enbart rummets naturliga resonans i form av ett tjutande ljud. Borta är språkets ”möjliga irregulariteter” som Lucier själv säger. Ett annat uttryck för alltärmöjligt-insikten är Mark Reiners ljudinstallation ”Phlegethon” som han skapar med stålgalgar och elastiskt bandage eller tunn plastfilm hängande från taket och runt publiken. Sedan släcker han ljuset och tänder på. Det svischar, pyser och smäller så det står härliga till. Dessa är bara två av många både spännande och intressanta exempel.

Jag försöker att undvika att glorifiera en svunnen tid. Att inte bli förblindad och vägra inse att detta bara är utsnitt ur en verklighet som även har andra sidor. Samtidigt var det en annan tid med andra förutsättningar. Mycket var ogjort (vilket fortfarande är fallet, det är dock lika svårt att idag förutse vad som är ogjort som det var då). Vad som ändå är intressant i sammanhanget är att när kritiker omtalar Robert Ashleys formidabla excess i oljud – ”The Wolfman” – som ”ett hot mot lyssnarens hälsa” skulle det lika gärna kunna vara uttalat idag. I det hänseendet har utvecklingen stått stilla.

Oväsendet har en oväntat stor plats. Det återkommer, i annan form, på Larry Austins ”Accidents” som framförs av David Tudor på piano assisterad av Austin själv med elektronik. Stycket går ut på att Tudor så ljudlöst som möjligt ska trycka ner tangenterna på pianot – sedan sätter det fart. Hammaren slår till strängen på det elektroniskt preparerade pianot och effekten är, inte helt förvånande, långt ifrån ljudlös. Även David Behrman, här tillsammans med Gordon Mumma, går in i de skrovliga ljudens territorierna på ”Wave Train”. Med gitarrmikrofoner på en flygels strängar skapas feedback som står som grund för kompositionen. Men redan på den här tiden, 1968, lyckas Behrman som ingen annan få fram varma ljud vid sidan av det burriga och hårda.

Samtida med den svenska storhetstiden för text-ljud-kompositioner är intresset för rösten stort även i avantgardet i västra USA. Arrigo Lora-Totinos, italienare vars koppling till västra USA dock inte framgår, ”English Phonemes” är exempelvis inspelad i Stockholm under hans besök på Fylkingen Festivalen 1970. Ett stycke där de inspelade orden är nedbrutna till dess minsta beståndsdelar, fonem. I det att språkets innebörd förändras elektroniskt finns det likheter med Alvin Luciers ”I Am Sitting in a Room”. Språket, hur det förändras och uppfattas, och makten över det, hade åren runt 1970 en helt annan betydelse än vad det har idag. Naturligtvis en spegelbild av samhället i övrigt, och i sms-språkets våld, kan vi överhuvudtaget förvänta oss någonting idag?

En annan intressant företeelse är hur dåtidens musikaliska avantgarde kopplade ihop sig med andra konstnärliga avantgarde. Alvin Curran skapade exempelvis ”Magic Carpet” efter ett besök hemma hos konstnären Paul Klerr. Curran föreslog att Kleers rum fyllt av ”String structures” skulle ljudsättas. Med klockor utvecklades rummets strängar till ett instrument av ”harpor och gitarrer”. Larry Austin samarbete med konstnären Father Lee Lubbers SJ i stycket ”Caritas” är ett annat exempel. Tiokanalsstycket från 1969, som är skapat med en PDP-10-dator och en Buchla-synt, framförs i tio stora ”skulptur-högtalare” av aluminium signerade Lubbers. Stycket vassa ljudbild utvecklas till en snurrande mobil man helst inte kommer för nära. Det är massivt och kaotiskt.

Source-redaktören Stanley Lunetta gick sin egen väg och inkorporerade skulpturmediet i sin egen konst. Han byggde egenhändigt självgående system som han kallade ”moosack machines”, en skulptur som skapar, mixar och processar elektroniska ljud. Systemet har två delar där den ena bland annat består av sensorer som reagerar på förändringar i ljus, temperatur, vindriktning och rörelser från människor i närheten av skulpturen. Den andra delen består av filter, ekon och andra ljudförvrängare. Resultatet blev en form av ljudlig evighetsmaskin som spottar ur sig ljud i oregelbunden form, en komposition byggd på vad man skulle kunna kalla slump, inte långt från vad John Cage en gång sysslade med.

Att musiken som gavs ut av Source nu finns tillgänglig är inget annat än en kulturgärning. Visst kan ibland idén låta roligare än resultatet. Men det allra mesta är otroligt intressant att lyssna på. Och det hade betydelse, många av verken är idag klassiker inom den experimentella och elektroniska musiken. Jag kan inte annat än att verkligen rekommendera denna viktiga box.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry