Spontaneous Music Ensemble: Challenge

Spontaneous Music Ensemble
Challenge (1966–67)
Emanem 5029

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2013-07-09 11:15

Paul Rutherford, John Stevens och Trevor Watts kände varandra sedan sent 1950-tal, då de utbildade sig på Royal Air Force Music School. Sedan blev det många gig med storbandet New Jazz Orchestra. Innan frijazzen tog över runt 1965–1966, då Stevens inrättade sig som trummis på Little Theatre Club i London.

Här avlöste jammen varandra och en ny sorts jazzmusik började ta form. Tidiga spår hörs här med två olika grupper. Först Rutherford, Watts, Stevens tillsammans med Kenny Wheeler och basisterna Bruce Cale och Jeff Clyne. Det blir nio skimrande låtar med renaste frijazz.

Det är många tillfällen att lyssna på både strålande gruppspel i Ornette Colemans efterföljd och en rad vassa solon.

Då och då försöker musikerna glida in på den gruppimprovisation som ju skulle bli Spontaneous Music Ensembles viktigaste erövring. Det är litet trevande, det låter inte riktigt som de vet vad de ska göra, Wheeler verkar litet vilsen, men inte minst genom Stevens slagverk bär det rakt igenom.

Men i den femton minuter långa Distant Little Soul inspelad vid ett annat tillfälle låter det mer som det skulle göra senare. Musiken hackas upp och bollas virtuost mellan spelarna. Att Trevor Watts fått sällskap med en tidig Evan Parker bidrar till den skimrande väven av spräckta toner, uppbrutna linjer sammanfogade i en intuitiv kollektiv värld av oväntade stämmor. Stevens och basisten Chris Cambridge lyfter de andra rakt igenom improvisationen så att saxarna kan koncentrera sig på att flyga så fritt som möjligt.

Det är en mycket bra skiva med en konstellation i brytningstid. Ursprungligen kom en del av musiken ut på det kortlivade bolaget Eyemark som LP 1966. Och detta är en nyutgåva av den CD som publicerades på Emanem år 2001.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry