Spontaneous Music Ensemble Frameworks

Spontaneous Music Ensemble
Frameworks
Emanem 4134

Av: Magnus Nygren

Publicerad: lör, 2010-01-09 21:51

Märkligt nog tillhör inte John Stevens (1940-1994) ett av de mer välkända namnen inom brittisk improvisationsmusik. Visst, inom genren är han både omtalad och uppskattad, men utanför är namn som Evan Parker och Derek Bailey betydligt mer kända. Ändå fick båda dessa betydelsefulla herrar en stor del av sin skolning i Stevens tidiga upplagor av Spontaneous Music Ensemble, SME.

SME var tidigt ute. Redan 1966 spelade de in sin första skiva och det fullkomliga mästerverket Karyobin spelades in för skivbolaget Island 1968 med Stevens, Derek Bailey, Evan Parker, Dave Holland och Kenny Wheeler. Men under hela sin livslängd var SME ett band i ständig förändring, med Stevens som den sammanbindande länken. Duos, smågrupper och även stora grupper, där namnet byttes ut till Spontaneous Music Orchestra, ofta med en hel del amatörer. Namnen på musikerna som tillfälligt eller under längre perioder spelat med SME/SMO är något av en Vem är det? inom den brittiska improvisationsmusiken.

I början var jazzinfluenserna stora men Stevens intresse för den fria improvisationen växte. Han började att forma teorier och metoder för att underlätta improvisationen, bland annat ”click piece” och ”sustained piece”. Under en ”click piece” skulle musikerna göra så små korta ljud som möjligt oberoende av vad medmusikanterna gjorde, upprepa och förfina det över tid, men också byta. Enligt Stevens dras ljuden likt en magnet till en gemensam improvisation. Vid en ”sustained piece” handlar det istället om utdragna ljud, man andas in så djupt man kan och vid utandningen låter man tonen eller ljudet verka så länge som möjligt. Med flera improvisatörer får ljuden olika lång verkan som formar en droneliknande musik i förändring. Två enkla men väldigt effektiva sätt att improvisera fram en ytterst levande musik.

Båda dessa tekniker används flitigt på ”Frameworks”, en underbar skiva med tre tidigare outgivna improvisationer inspelade 1968, 1971 och 1973. Mest tydligt på ”Familie Sequence” (1968) och ”Flower” (1973). På ”Quartet Sequence” (1971) finns de med, men här är frijazzinslagen betydligt större.

De första 10 minutrarna av ”Familie Seqence” är nära nog magiska i sitt suggestiva och långdragna varande. Norma Winstones ordlösa sång ger musiken en episk känsla som sammanflätas vackert med Paul Rutherfords trombon, Trevor Watts basklarinett, Kenny Wheelers trumpet och John Stevens mjuka vandringar på trumskinn och cymbaler. Under de efterföljande 20 minutrarna växlar det mellan ”click” och ”sustained”, ibland blandas de upp, men alltid med återhållen volym. Sammantaget blir det något av den absoluta sinnebilden av kollektiv improvisation. Ett gemensamt uttryck som formas av alla fem musiker och där ingen sticker iväg i soloprestationer på de andras bekostnad.

Duoinspelningen ”Flower” med Stevens och Trevor Watts på sopransaxofon från 1973 för mina tankar till den behärskade improvisationen som växt fram under senare år. De klickar fram korta ljud med partier av tystnad däremellan. Avstånden mellan slagen och tonerna avtar något och ger musiken förändring. Men allt är hela tiden mycket återhållet. Naturligtvis inte det mest publikfriande, men ger man det tid växer intressanta ljudbilder fram.

Den amerikanska saxofonisten Albert Ayler var en av John Stevens stora förebilder. En influens som är närvarande på många av inspelningarna med SME. ”Quartet Sequence” från 1971 är kanske den tydligaste jag har hört. Det börjar redan med Ron Hermans fina basspel i inledningen, Gary Peacock tycks i det närmaste närvarande. Stevens extensiva men mjuka, lösa spel hämtar inspiration från Sunny Murray och fraseringarna på Trevor Watts sopransaxofon luktar Ayler. Ändå är det långt ifrån plagiat. Framförallt Julie Tippetts (tidigare popsångerska under flicknamnet Driscoll) ordlösa sång, som i likhet med Norma Winstones ger ett episkt intryck, ger musiken en annan lyster och andra färger. Tempot är lugnt, ljudbilden är luftig och musiken böljar fram. Samspelet mellan Tippett och Watts är fantastiskt, de driver fram varandra i en mycket fin samstämmighet.

För den som ännu inte trängt in i SME:s musikaliska värld finns extremt mycket att hämta. Även om ”Frameworks” inte är den mest ”vanliga” av SME:s skivor är det en bra start. Musiken är oerhört levande och även om metoderna är ganska enkla är improvisationerna väldigt uttrycksfulla. Det är som att det behärskade kräver en större koncentration och också ger mer tid till eftertanke.

Redan under SME:s livstid släpptes ett flertal skivor med gruppen i olika formationer. Dessvärre säljs många av vinylutgåvorna till löjligt höga priser. Dessbättre ger det engelska skivbolaget Emanem fortfarande ut mycket av gruppen, både tidigare outgivet material och återutgivningar. Samtidigt som ”Frameworks” släpps även dubbel-cd:n Quintessence med Stevens, Evan Parker, Trevor Watts, Kent Carter och Derek Bailey inspelad 1973 och 1974. Skivan är en återutgivning av de två vinylskivorna ”Eighty-five Minutes” Part 1 och 2 plus en del extramaterial (som dock finns med även på tidigare cd-utgåvor). Det är bara att tacka och ta emot.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry