Spontaneous Music Ensemble: Oliv & Familie

Spontaneous Music Ensemble
Oliv & Familie
Emanem 5033

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2014-11-04 21:30

1968 – 1969. Pionjärår i brittiska impron, minst sagt. Legendariska upptagningar. Det är svårt att skriva något alls om detta, det är så självklart som skorna jag har på fötterna. Det var några år sedan jag senast lyssnade på Stevens och hans mannar från den här tiden. Därför blev jag litet förvånad, då jag återknöt bekantskapen. Så här lät det ett tag. Långa linjer, ett sökande och tafsande mellan instrumenten, mil från det som senare skulle kallas ”insektsmusik”.

Det ligger närmare senare tiders drömmerier om vi tänker bort det öronbedövande. Här används inga sådana parametrar, tvärtom. Här är det lugnt, flytande, ganska melodiskt och inåtvänt. ”Familie” visar upp en stor grupp musiker med Pepi Lemers och Norma Winstones röster i långa svävande linjer. Evan Parker är med liksom Derek Bailey. Det river litet men det river åt ett håll. John Stevens spelar asketiska distinkta trummor. Ingen pratar i munnen på den andra. Ändå känns det efter ett tag så fräscht och nytt som aldrig förr. Liksom nynnande men aldrig ambient. Men den som önskar taggig impro med djärva kast lyssnar i onödan. Jag tänker mig nog att musikerna ville skapa ett flöde, där det gick att lägga till och dra ifrån, där lyssnaren kunde gå ut och in. Framför allt var det en antiauktoritär musik. Inga hierarkier rådde. På den fronten står sig musiken stark.

Så kommer då ”Oliv” med litet av samma estetik. Nu är där först tre röster som håller om varandra och tar saxofonisten Trevor Watts i handen. Det flyter och rinner, gungar och Maggie Nicols röst skär alldeles särskilda konturer i musiken. Johnny Dyani på bas invid John Stevens. Nu med ett litet normalare trumset à la vanlig jazz som är stadigt och fantastiskt. Han spelar varierad och litet auktoritärt mitt i det antihierarkiska. Fast Kenny Wheelers flygelhorn tyckte jag inte om då och inte nu heller tycker jag han trivs särskilt bra i det här formatet.

Så kommer då kvartettvarianten av ”Oliv”! Maggie Nicols röst tillsammans med Watts, Dyani och Stevens. Till trevande klockspel kliver Nicols röst in i musiken med en vemodig melodi, ett lamento. Utan dramatik, utan vibrato, klart som en gammal glasflaska. Watts altsax ligger och kärvar på toppen. Och när Dyani lunkande kliver in med basen sitter musiken med lyssnaren i knä och vaggar och klagar. Snart är risporna såriga, rösten en elastisk språkmaskin, som töjer och bänder allt, slagverket ett mönster av klangliga och rytmiska möjligheter.

Och allt är uppbrutet i sina fogar. Det är bara reflexerna, som binder samman, hör bara då cymbaler, röst och sax förvirrar sig i varandra medan basen litet förstrött tittar på. Den explosiva skarphördhet det mynnar i är svår att imitera. Här någonstans formas själva essensen i den brittiska impron, som gör att den fortfarande är så levande och att så många generationer efter detta koncentrat kunde fortsätta hämta inspiration här. Aldrig lät väl en röst så osökt vacker som Nicols 1969. Och att låta ensemblen töja ut den minut efter minut som kulmen på en dröm om en annan musikvärld, det är en estetisk bedrift.

Avslutningen är ett brott som efter en dröm, som är för skön för att vara möjlig. De övergår i punktmusik, korta inlägg med pauser. Så droppar musiken till slut i vårt öra och varje enda liten punkt här är ett koncentrat, en aforism, som rymmer allt. Två legendariska inspelningar. Den som vill höra det djärva och iöronenfallande hör ingenting, här uppstår förvåning. Den som bara hör musiken, som jag just gjorde, upptäcker nog samma sak som jag: med vilken aforistisk mästerlighet Nicols, Watts, Dyani, Stevens låter musiken rymmas längst inne i örats minsta rum. Den övertygelsen, den är svår att upprepa. Jag har inte hört det. Många har försökt med ännu fler toner, alla har misslyckats. Improvisationsmusikens verkligt stora 15 minuter. De finns på detta album.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry