Spunk: Kantarell

Spunk
Kantarell
Rune Grammofon RCS2085
(improv)

Av: Sven Rånlund

Publicerad: ons, 2009-09-23 01:04

För att vara en improvisationsgrupp låter Spunk det gå ovanligt många varv mellan skivorna. Fyra år sedan sist, den fjärde på tolv år – brukar inte improv handla om snabba ryck? Nu ska det sägas att Spunk, liksom norska bolagskompisarna Supersilent, består av musiker som är aktiva på många andra håll, som kompositörer, soloartister och medlemmar i andra grupper, bäst känd Maja Ratkjes och Hild Sofie Tafjords noiseduo Fe-Mail.

Som kvartett gör Maja Ratkje, Lene Grenager, Hild Sofie Tafjord och Kristin Andersen fri musik med stark disciplin och formkänsla. Det kan låta som en motsättning, men det är i så fall språkligt. På ”Kantarell”, med nio spår mellan två och tio minuter, upplivas jag av den lekfulla strängheten. Inget slarv, inget slafs, inga instrumentella fraser utan mening.

Överlag är det nog deras mest akustiska skiva, med färre elektroniska tricks och förvrängda inslag av Ratkjes röst. Färre är också deras hetsiga start-stopp-växlingar mellan instrument, röst och elektronik, det där lite slitna mönstret inom improv som inte sällan försöker dölja bristen på verklig kommunikation.

Spunk samtalar, men de är också experter på att lura öronen. Ofta är det omöjligt att identifiera ljudkällorna. På "Kantarell" – tror jag – går det lättare. Framför allt framträder Lene Grenagers cello starkare, klarare, mer i centrum av de musikaliska linjerna. Inledande ”Tremble” är en vanvettigt spännande, pirrande öppning som byggs upp av statiska ljud av blåsinstrument och cello med inkilade, stötvisa detaljer som ger dynamisk kontrast. ”Mosegrudd” låter bitvis som en akustisk variant av norsk drone metal, men istället för att malande banka skiten ur musiken spritter det av stenhård, kompromisslös samspelsglädje.

Avslutande ”Eaten” är min favorit på skivan. Ett vibrerande Spunkmonster som rör sig lågmält och intensivt medan elektroniken ges mer utrymme att sprinkla stråk/blås/röst-salladen. Andersens trumpet suckar Milestoner, Grenagers stråke hackar en spastisk rytm, Ratkje spökar med rösten, kanske rattar Tafjord liveelektroniken. Det är i vart fall levande, experimentell, fri musik av yppersta norska klass. Precis det album Rune Grammofon ska släppa.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry