Sqid: Sqid

Sqid
Sqid
2 CD Mikroton 41/42, distribution Metamkine

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2015-08-27 17:05

Sqid är en ljudkonst/musik-grupp, som startade 2011. Medlemmar är Angelica Castello, Mario de Vega, Attila Faravelli och Burkhard Stangl. Fokus på funna ljud, transformerade klanger ur dessa och diverse, som de skriver själva ”unstruments”, alltså påhittade ljudskapare från gamla apparater, leksaker och liknande.
Genren är ju inte helt ovanlig. Ett resultat av å ena sidan den alltmer minimalistiska ljudkonst, som representerades av Ryoji Ikeda eller Rolf Julius och å andra sidan omvärdering och nermontering av de traditionella instrumenten. Jag tänker också på musiker som Klaus Filip, som för övrigt verkar ha varit litet inblandad i dessa två skivor, i alla fall tackas han på konvolutet.

År 2014 fick Sqid ett boendestipendium i Kleylehof, som är en liten ort i närheten av den österrikisk-ungerska gränsen. Det var under denna vistelse som dessa två cd spelades in. Gästartist var den mexikanska mediakonstnären Gudinni Cortina. Och det var väl bra, eftersom hela medföljande häftet innehåller hans foton från gränsen mellan Österrike och Ungern, där ljud och musik skapades, alternativt samlades in. Det är ett dystert ingenmansland med övergivna hus, dimma, dis och allmän misstrivsel. Det är allt annat än idylliskt, det är fult och frånstötande, ett ovänligt landskap, en gräns som just i dessa dagar får mig att associera till strömmen av desperata flyktingar som försöker ta sig in i Europa.
Av detta märks inget i musiken. Förutom en dov, hopplös stämning.Sqid uppträder gärna och skapar sin musik på litet bortglömda platser, undanskymda orter, där de gör sina fynd. Föremål, rester, mänsklig glömska, som de får klang ur. Men ingenting avslöjar sin identitet. Det hörs som ett förtvivlat tafsande för att finna ut vad det är frågan om.
De har också burit med sig olika små ljudalstrare som klockor, kassettbandspelare, leksaker, gitarrer, batteridriven förstärkare och mycket annat. Dessa musikaliska ting möter alltså stenar, träd, gräs, vatten och vad det nu kan vara.

Effekterna är alltid lågmälda, litet murriga. Ljuden är inte förfinade, snarare som ett slags rester, sånt som blir över då man hyvlat, sandpapprat och filat för att dra en parallell. Naturligtvis finns en motsättning i Sqids ljudkompositioner. Det är ju något industriellt och förbrukat som möter rester av natur. Vad båda sakerna har gemensamt är det där ödelandet, området, som inte beträds, som förfaller, växer igen. Det artificiella möter naturen på ett ovanligt nerstämt vis, där tillfälligheter och slump spelar en stor roll. En musik av fynd, tänkte jag skriva, för att anknyta till mycket annan ljudkonst eller found poetry, men jag ångrade mig. För i ”fynd” ligger något positivt, en upptäckt. Här finns inga upptäckter alls, och det hörs för mig som Sqids estetik.
En lågmält murrande klang som likt en smutsig dimma täcker in landskapet om kvällen. Det är en speciell stämning de söker, och jag förstår dem, efter att själv ha besökt denna gräns ett par gånger med nästan sjuk nerstämdhet som följd. Rester av ett delat Europa, rester av en stormakt, och nu en metafor för en av de största flyktingkatastroferna sedan andra världskriget. Det går inte tänka bort denna tidsbild, även om Sqid nog medvetet har struntat i den.

Den första cd:n består av elva mindre stycken, som växlar något i karaktär. De små skillnaderna blir oerhört betydelsefulla, enkla ljud som klickar till och får ljudet att byta riktning spelar en stor roll. Koncentrationen är på topp. Det är som att höra organiserade ljud någonstans långt borta.
Den andra cd:n innehåller två långa stycken och de reser frågan, hur denna sorts platsspecifika ljudkonst kan presenteras utanför sin omedelbara miljö. Den är abstrakt och kräver djup koncentration. Inte mig emot, men risken är ju också att jag förlorar intresset.
Det blir efter ett tag ganska svårt att uppleva en konstnärlig vilja i den frasande ljudströmmen. Det hjälper förstås att titta på Gudinni Cortinas bilder och försänka mig i ett mörkt och dystert tillstånd. Det konstnärliga problemet kvarstår dock, att något slags form måste till för att förmedla en konstnärlig vilja bakom verket. Om jag nu inte står bredvid ljudfinnarna vid någon gammal ful buske vid den österrikisk-ungerska gränsen. Då tror jag att jag hade älskat denna tolkning av denna trakt. Jag får nöja mig med det.

Men till slut en gammal käpphäst. Albumet är helt vitt, mycket passande till Sqids renodlade avskrapade litet matta musik. Inte en kommentar finns i häftet med fotona. Det är Kurt Liedwart som så föredömligt har smält samman förpackning och innehåll. Allt är konsekvent genomfört på ett vis som jag älskar. Utom en sak: de kunde inte avstå från den gamla vanliga lasten och synden på omslaget, att tacka kompisar och vänner. Dessa privata hälsningar för att hålla sig väl med vad det nu kan vara för människor, de stör mig, jag vill inte veta vilka de känner. Respektlöst mot mig, som med stort allvar ska ta till mig en konstnärlig artefakt. Tyvärr måste jag gnälla om detta ofta.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry