Ståhls trio/IPA

The Ståhls Trio
Jag skulle bara gå ut
Moserobie 087
IPA
Bubble
Moserobie 088

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tors, 2013-12-19 21:37

Vibrafonisten Mattias Ståhl överraskar när han släpper Jag skulle bara gå ut. Det är en fin skiva med subtil känslighet där Ellington och Sun Ra blandas med originallåtar av basisten Joe Williamson och en vals från Bamse, bland annat. Under senare år har Ståhl genomgått en successiv förändring från ganska mainstreamorienterad jazz till det mer experimentellt vildvuxna. I denna process har han lyckligtvis kvar den stora lyriska känslan. I hans närvaro anas nästan alltid en melodi runt hörnet. Han har dessutom ett anslag som får vibrafonen att sjunga mjuka runda klanger omgärdade av en tunn metalliskt yta. När han blir ivrig blir klangerna skarpare och mer distinkta. Växlingarna däremellan gör honom alltid spännande att lyssna på.

Sättningen vibrafon, bas (Joe Williamson) och trummor (Christopher Cantillo) präglar soundet. Det är öppet och transparent. Allt hörs, allt blir viktigt. Trion lyckas göra en underbar version av Sten Carlbergs ”Undervattensvals” från Bamse. Williamson håller grooven som förstärks av Cantillos lite aviga vispspel med små inlagda pauser medan Ståhl spelar melodin och ett ganska intrikat solo. Vad som till en början känns som en ganska enkel låt utvecklar sig till något annat. Det är en av hemligheterna med skivan överlag tror jag, en spänning mellan den ganska enkla ytan och det djup som finns därunder. Rollerna är ganska tydliga. Williamson är klippan som håller ihop det rytmiskt medan Cantillo hela tiden utmanar. Man vet aldrig vad som kommer, detaljer öppnar upp rytmen, små förskjutningar skapar sväng. Mycket fantasirikt och bra. Till detta sedan Ståhls vibrafonklanger.

Bubble är det tredje albumet med norsk-svenska IPA. Medlemmarna Atle Nymo, tenorsax, Ingebrigt Håker Flaten, bas, Magnus Broo, trumpet, Håkon Mjåset Johansen, trummor, och nykomlingen Mattias Ståhl, vibrafon, ger en hint om vad det handlar om. Energisk, svängig och välspelad jazz. Sju låtar, fyra från Broo, två från Nymo och en från Ståhl. I de goda stunderna är det riktigt spännande, det kokar i Nymos ”Kanshibari”, bubblar av Blue Note à la mitten av 60-talet i Broos ”Bubble”, det finns en skön förväntansfull känsla i inledningen till Ståhls ”If a waltz” och den prövande känslan i Broos ”Ting” är nyfiken och når ända till New Orleans. Växelspelet mellan tematik och improvisation fungerar bra, likaså den mellan det lyriska och det expressiva. Ändå, som helhet räcker det inte riktigt till för att bli det där extra. Men det är bra, och säkerligen är det ännu bättre live.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry