Stangl_Unfinished

Burkhard Stangl
Unfinished. For William Turner, Painter
Touch TO:92

Av: Johan Redin

Publicerad: tis, 2013-11-12 23:26

Allt som är fast förflyktigas. Den brittiske målaren JMW Turner (1775-1851) räknas till de stora, kanske den störste, av de romantiska landskapsmålarna. Hans målningar (också många av akvarellerna) går inte att förbise, både med tanke på den originalitet och djupa inverkan de har haft i såväl dåtida som samtida måleri. Särskilt den senare perioden hos Turner är fascinerande, åren efter faderns död och hur han avbildar en värld, klivet in i det moderna och den industriella revolutionen, i en nästan termodynamisk upplösning. Med rätta har man här pekat ut de första tecknen på en abstrakt konst, något som Runge kunde skriva om men aldrig förmå att nå fram till visuellt.

Kanske är det därför typiskt, liksom fallet med till exempel Magritte, att vi idag gör det bästa för att förta magin genom att massproducera bilden och åka snålskjuts på dess estetiska inverkan. Det går inte ens att uppskatta hur många bokomslag inom allt från historia till skönlitteratur som prytts av Turner, liksom den fantasilösa normen att en bok i psykologi måste locka läsaren med Magritte. Personligen har jag ibland känt mig mäkta trött på Turner just på grund av denna stereotypa formgivning. Men har man bara sett målningarna live så går det inte att backa. Känslan är att det går att tillbringa ett liv framför dem.

Den österrikiske gitarristen Burkhard Stangl har nog haft en liknande upplevelse, som tillägnar sin nya cd till Turner och dessutom har den goda smaken att inte använda hans bilder vare sig på omslaget eller innanför pärmarna. Omslaget pryds istället av ett foto av Jon Wozencroft, som ofta jobbar för bolaget Touch. Det föreställer ett stilla hav utan blickpunkt, en yta som strävar långt ut mot en lätt rundande horisont. Havet är både inramat och potentiellt oändligt. Som bild är den rätt tråkig ärligt talat, men den ger uttryck för en stillhet som känns igen hos Turner och som återspeglas i Stangls musik.

Stangl behöver nog ingen närmare presentation, en veteran i det improviserade sammanhanget med en lång rad skivor i ryggen, inte sällan utgivna på det amerikanska bolaget Erstwhile, så som de hyllade samarbetena med Christof Kurzmann, Schnee (2000) och Neuschnee (2009). Att kalla musik ”stilla” är nog allt för svävande. Det kan betyda vad som helst, förutom det att det inte går särskilt vilt till. Men i Unfinished är det på sin plats, en så gott som ensam gitarr och lite elektronik som rör sig från klang till klang, mellan ackord och flageolett. I det första spåret, som är baserat på stycket ”Mellow (My Feldman)”, ursprungligen för tre cittror, hörs fältinspelningar av vatten och barnlek vagt i bakgrunden, kanske vid en fontän en varm sommardag. Att ”Unfinished I” knyter an till en tonsättare som också stod nära måleriet känns naturligt, men det väcker också frågor kring vad information gör med lyssnandet. Hör jag Turner? Hör jag Feldmans Rothko? Hör jag måleriska likheter eller musikaliska divergenser?

Men Stangl tonsätter inte ett måleri. Han låter sig inspireras, ett ord som är fullständigt utnött och egentligen bör undvikas. Men ordets härledning till latinets inspiratio ringar in skivans atmosfär, musiken andas Turner. Stangl fångar en stillhet som inte är vila, ett lugn som inte är overksamt. Denna dialektiska knut är inte lätt att beskriva. Men föreställ er en filmsekvens i ultrarapid, ett hus som rasar samman, helt stumt, utan ljud. Kubik efter kubik av betong uppgår sakta i ett moln av grus som i samma stund raderar konturerna av sitt forna tillstånd. Tänker ni er sedan att detta moln är en klang, ett ackord så har ni Stangl. Tänker ni er det som ett klimat har ni Turner.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry