State Changes According To A Wind

State Changes According To A Wind
King Hussein Bridge
Jvtlandt JVT0001
State Changes According To A Wind
Allenby Bridge Crossing Point
Jvtlandt JVT0002

Av: Johan Redin

Publicerad: ons, 2010-12-15 00:36

Stora projekt är förknippade med stora risker. Det kan sluta som en ruin av en ursprunglig idé, ett slags torso som inte står på egna ben, eller bara en halvtaskig framställning av något som på pappret ter sig hur fantastiskt som helst. En stor budget brukar därtill äventyra projektet ytterligare. Sedan finns det små projekt, som med små medel åstadkommer något större än ursprungligen planerat. Det behöver inte vara omvälvande saker, bara rakt igenom sympatiskt och väl utfört.

För en tid sedan damp det ned två cd-skivor från det nystartade skivbolaget Jvtlandt (va?) under det konceptuella namnet State Changes According to A Wind. Bakom detta gåtfulla och poetiska namn står den danske musikern och kompositören Martin Vognsen (f. 1973) som tillsammans med japanska musiker och danska radions resurser skapat en riktigt originell förening av lågmäld fri improvisation, folk, ambient, fältinspelningar, extatisk postrock och en skvätt nutida konstmusik. Som sagt, projekt och risker – men det här håller, och det har tagit Vognsen fyra år att producera den musik vi nu kan hålla i handen.

På den första skivan King Hussein Bridge samarbetar Vognsen med två japanska slagverkare: Yasuhiro Yoshigaki och Kumiko Takara, båda med bakgrund i Otomo Yoshihides New Jazz Orchestra. Takara arbetar här med preparerade pukor och vibrafon, Yoshigaki sköter trumsetet och Vognsen spelar gitarr (el och halvakustisk) samt Supercollider, en särskilt framtagen programvara för ljudsynteser i realtid. All musik är improviserad och det låter allt annat än typisk impro om det hela. Det två första spåren visar på en aningen trevande och därmed ganska avtändande inledning. Men sitter man snällt och väntar i tio minuter så kommer belöningen i form av ett mejslat John Fahey-doftande gitarrmaskineri. Stycket följer helt oväntat efter de första spårens glesa klanger och när man som lyssnare sedan får återvända till den improviserade salongen sker det med nya öron.

Små cymbaler, klockor, kedjor och annat metalliskt slagverk skapar en alltmer förtätad ljudmiljö som så småningom får sällskap av en lika melodisk som rytmisk gitarr. Stilarna fogas samman på ett sätt som känns både nytt och intressant. Jag drar mig för att kalla det nyskapande, men nog är det en lyckad sammansmältning av musikaliska tänkesätt som jag annars mött på helt olika håll. Och redan i samma stund jag konstaterat detta utvecklar sig en form av rock som bäst kan liknas vid en mutation av vemodig westerngitarr och Golden Palominos tidiga knaskompositioner. Märkligt. Först i skivans sista stycke träder elektroniken in, men det fungerar alls inte lika bra. Jag får en känsla av en slumpgenerator som försöker fråga en plåtslagare om vägen… utan att någon riktigt begriper vad den andre vill.

Skivan Allenby Bridge Crossing Point tar knappast vid där den förra slutar, här är musiken helt annorlunda. Det improviserade övergår i det komponerade, även om jag misstänker att mycket är framprövat genom improvisation. Cd:n har elva spår fördelade över fyra ”sessioner” (tyvärr ej indexerat) som bland annat involverar material som beställts av danska radion och uppförts av den renommerade Danska nationella kammarorkestern samt av medlemmar ur danska radions barnkör. Elektroniken har nu en framskjuten roll fast på ett betydligt mer stämningsfullt sätt. Här blir den mer till en stilla växlande fondfärg för Yoshigakis slagverk och en diffust agerande bas spelad av Hiroaki Mizutani, som också är hämtad från Yoshihides New Jazz Orchestra.

Fältinspelade ljud och akustiska händelser uppblandas i en smått dystopisk och ambient ljudbild som då och då vaknar till i en rytmiskt tickande minimalism. Musiken får på så sätt en tämligen formlös struktur, där Vognsens kompositoriska uppgift är att försvara dess oigenkännlighet. Detta skulle lätt kunna framstå som irriterande i längden eller kanske bara ha en uttråkande effekt. Men tvärtom blir man faktiskt helt upptagen av allt som i själva verket inte sker; så när han mot slutet av skivan introducerar trippiga beats eller rentav extatisk postrockcrescendo à la God Speed You ... känns det helt på sin plats – trots att det handlar om ganska omedelbara, rentav intetsägande, stilbrott om man nu var fräck nog att hoppa direkt till dessa passager.

State Changes According to A Wind imponerar i sitt mod att tänka samman olika dimensioner av musikaliska möjligheter snarare än olika genrer. Trots sina utflykter är det inte ”bredd” jag finner på dessa två skivor, vilket jag uppfattar som positivt. Det är ingen uppvisning utan ett uppriktigt försök att greppa något annat. Jag kommer direkt att tänka på Pekka Tuppurainens minst lika lyckade dubbelalbum Röd/Blå som kom tidigare i år. Musikaliskt är de totalt olika men i sina estetiska idéer och dunkla konceptuella nycklar verkligen själsfränder. Genomarbetat, oväntat och betagande.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry