Stein Urheim: Stein Urheim

Stein Urheim
Stein Urheim
Hubro, HUBROCD2529

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2014-04-02 20:39

Ibland är musik mer för musikern själv än för lyssnaren. Det är kul att spela men tråkigt att lyssna på. Stein Urheims skiva är ett strålande exempel på detta fenomen.

Urheim spelar förutom traditionella gitarrer en arsenal av "etniska" stränginstrument så som den grek-/turkiska bouzoukin, den kinesiska gu qin, den norska langeleik och den peruanska charango. Utöver detta har han även med sig ”slide tamboura”, mandolin, banjo, munspel, flöjter, syntar och effekter. Pust och stånk när det är dags att rodda.

I pressreleasen nämns en handfull av influenser, från folkmusik, till modern klassisk musik till Ornette Coleman. Att blanda många och olika musikstilar kan vara både en välsignelse och en förbannelse, i Urheims fall blir det tyvärr det senare då hans musik blir en sådan förvirrad historia att man efter lyssning varken vet ut eller in. I grund och botten är det en presentation av stränginstrument, deras egenskaper och möjligheter. Det är också en utforskning av musikaliska stilar och deras korsbefruktningar, och här finns ett problem: Urheim har alldeles för mycket att säga oss. För många instrument att presentera, för många stilar att behandla och för lite tanke bakom det hela. Han vräker ur sig mängder av musik i allehanda stilar men det hänger inte alls ihop och glider bara iväg helt utan mål.

Röd tråd? Saknas.

Genomgående är det allt för många halvfärdiga melodier och teman, det blir inget av musiken. Det känns mer som att Urheim sitter och lirar lite, kommer in i något, halkar ur gen. Saker och ting hinner inte växa fram och sätta sig. Stundtals är det ganska vacker musik som bjuds, men det tenderar att hända lite för mycket. De stillsamma melodierna jäktar på det finns inget lugn i musiken. Man hinner aldrig komma in i något förrän man får något nytt upptryckt i ansiktet. Urheim vill alldeles för mycket och musiken blir allvarligt lidande. Han har nog lite för kul med sig själv och glömmer bort oss lyssnare.

Så vad vill då Urheim med musiken? Oklart. Det är en konstig kombination av att presentera massvis av olika musikaliska influenser och element men med avsaknad av variation. Och man fattar aldrig vart han är på väg. Han introducerar en melodi, en stämning eller liknande, sen känner han lite på det och så slänger han bort det. Det blir en mycket upphackad och konstig skiva utan någon som helst form och helhet. Att han lyfter fram flera ovanliga instrument är väl lite kul då ljudbilden blir lite speciell. Men det håller inte. Denna skiva kan stå som varnande exempel på hur det kan gå när en musiker går vilse i sina influenser, sina instrument, sin musik, och i sitt eget huvud. Lärorikt. Men platt fall.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry