Sten Sandell: Music Inside the Language

Sten Sandell
Music Inside the Language I II III
LJ Records LJCD 5254 (3cd)

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2012-01-16 20:14

Sten Sandell har gett ut denna box med tre CD och ett texthäfte för att för se sig själv och då även låta oss sjunka in i musiken, försöka förstå, bryta upp. Han är en av de mest erfarna improvisatörerna, men erfarenhet kan också vara konvention, i denna box utmanar han sig själv hela tiden. Det är en plaidoyer för det öppna skapandet, en bannbulla mot rutin och slentrian. En redovisning hur han behåller fokus ”akustiskt och politiskt”.

De tre skivorna är ett spel mot språket. Somliga dikter är skrivna av andra än Sandell själv, främst Bengt Emil Johnson. Sandell öppnar med ett växlande frågebatteri i musik och ord, där rum, tid, text, spel vävs samman.

Han flyttar sina positioner mellan rum, text, musik. Samma inställning han skulle ha om han vore en konstnär som gör installation eller performance, som om han vore en dansare eller en poet som läser högt. I Sandells starkt rytmiska, omslutande, hypnotiskt malande musik är just det rumsliga viktigt. Och just repetitioner, upprepningar böjer tiden runt runt runt. Han skapar en egen tidszon.

Mot detta frågande spel och den sammanflätade textleken om ”den spelande texten i rummet” ställer han Bengt Emil Johnsons poetiska ”svar”. Johnson refererar till tid, gemenskap, han apostroferar stenkrossen som slår sönder det hela och stora, men av detta blir det den väg vi far på. Analogin till Sandells musik är tydlig. Men han ställer ändå med Johnson frågan vem som tar sig den tid som behövs.

Till vad? Ett slags gemenskap, en samhörighet.
Sandell illustrerar inte dikterna, de finns där som ett slags memento, eller, med Johnson, ”ännu strängare förhållningsregler”. Musik är moral, handling, politik. Det är inte bara att gå sta och föreställa sig själv gång efter annan. Man måste våga sig på att hamna vid andningsgränsen.

Det första albumet är en magnifikt poetisk och musikalisk upptakt med Sandell vid pianot. Jag anar en sträng moralist, en som inte ger efter men ger allt.

Det andra albumet är på trio, där Sandell skapat en svit språksånger. Med sig har han nu fler röster, basisten Nina de Heney och röstkonstnären Sofia Jernberg. De här språksångerna är egenartade, ett slags nerkokta frågeställningar eller förmaningar, eller bara språk som löses upp och blandas med röster, bas, piano. De smakar på ett ord som ”förtätningar” eller ”efterklang”, som har musikaliska referenser, där Sandell resonerar kring olika verkan av musiken. Hur den beter sig i rummet, hur den agerar i gemenskapen.

Att dessa musikaliska begrepp också måste vara mellanmänskliga, det hör jag mellan raderna. Och inte minst i den intensiva tolkning som nämnda trio ger.

Språksångerna har inte några poetiska kvaliteter som t.ex. Bengt Emil Johnson, de är som resonemang, påståenden, positionsbestämningar med start i musiken. Och de kan vara tydliga konstateranden om vad som finns, i stil med Inger Christensens alfabetsdikter, men utan övrig jämförelse. ”A som i abstrakt efter tystnaden”, skriver Sandell, ”b som i bakelit bakom ackorden/ under bordunerna, framför andningarna….”

Han vill få syn på musiken och låter då fler sinnen medverka än de förutsägbara öronen. Samtidigt som han framför sin abstrakta musik försöker han konkretisera den i ord. Då kommer frågor upp.

Han tar med oss på svindlande och överraskande ordresor.
Jag tänker, att detta är ett sätt att praktiskt positionsbestämma inte bara sig själv men också sin musikaliska position – inte i relation till jazzlivet, internationell karriär eller publikrekord; det gör andra så bra utan honom.

Sandell är ärligare då han med varje ord ifrågasätter sig själv och efter att ha gått igenom de musikaliska, akustiska och verbala vändningarna gång på gång rör han sig framåt. Som om han tänkte: om du ser ut som dig själv är du inte dig själv! Något sådant tror jag mig ana i det oväntade motsatspar han tecknar upp: å ena sidan ”amodal perception: att uppfatta helheten” å den andra ”modala perceptioner, ostrukturerat”. En ekvation svår att få ihop.

Alltså, det går att uppfatta helheten med ett givet grepp, vilket måste undvikas, men till priset av strukturen. Här någonstans finns ett konstnärligt credo antytt.

Bara Sandell kan svara på min vaga undran, om det går att överbrygga dessa i musiken eller om hans konstnärliga skapande är dömt att pendla mellan dessa ytterligheter? Jag tror att en balans i honom själv i denna fråga skulle vara ett stillastående, som skulle avvisas med de ord av Bengt Emil Johnson han citerade till den första CD:n, ”Vem är det här som försöker skriva in sig?”

Ett slags eggande svar blir dialogen med David Stackenäs, där de tar sig an klichéer, sig själva och nystar i upprepningarna, som de repar upp om och om. Det är mycket fruktbart, hur de vänder begreppen och sliter den musikaliska upprepningens kliché i stycken genom att söndra och göra om. Detta är motsatsen till att bara vilja vara det uppnådda. Och låta succén bestå av detta.
De två första albumen är friska resonemang som ruskar om Sandells musik. Jag har aldrig hört honom så här bra, knappast har jag heller mött några uppriktiga och självkritiska positionsbeskrivningar av någon improvisationsmusiker. Det var i så fall länge sedan.

Det tredje albumet är en 58 minuter lång bordunmusik. Tiden står still, eller som jag läser i den ackompanjerande dikten av Bengt Emil Johnson: ”Vart sammanhang förvandlas till ett nytt / och tiden är en pålitlig garant / för att var mening gradvis blir förbytt … från alla håll”

Det är ett ljudverk genomlyst av insikt och lika upplyst av lust till det oförutsedda som varje sekund på de föregående albumen. Texternas fonetiska klanger och kvaliteter bor kvar i musiken.

Jag önskar att fler musiker tog sig på samma förkrossande konstruktiva allvar med lust som Sten Sandell. Då skulle en idag ganska slentrianmässig improscen se helt annorlunda ut.
Detta är utan tvekan ett av den svenska musikens och Sandells magnum opus.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry