Sten Sandell & Paal Nilssen-Love

Sten Sandell & Paal Nilssen-Love
Jacana
Runegrammofon RCD 2159

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2014-06-12 13:47

Sten Sandell, piano, Paal Nilssen-Love, trummor, det känns som en riktigt tung duo i en linje av fritt formad musik. Den som nu vill kan här duktigt fylla i en rad pianister och slagverksspelare i denna historia och jämföra. Själv började jag tänka på Cecil Taylor och Lasse Werner, men slutade tvärt. Kände mig dum vid tankeförsöket. Anledningen var att just som jag hörde på skivan snubblade över följande citat av Lampedusa: ”Om vi vill att allt ska förbli som det är, måste allt förändras.”

Heureka! Så slipper vi de eviga resonemangen utifrån antagandet att redan herr (det är alltid en ”herr”) si eller så spelade i denna anda och mening, men här är det förändrat eller förvaltat eller plagierat eller… Ja, ni har läst harangerna förr, behöver inte upprepas.

Med den retoriska inledningen vill jag bara upprepa vad jag ofta sagt, att Sten Sandell är en av de mest medvetna improvisatörerna oavsett landområde. I sitt spel har han inkluderat kunskaper från jazzhistorien lika väl som konstmusik och andra kontinenters erövringar. Allt på en gång. Plus det där öppna örat som den gode improvisatören alltid har oavsett omgivningar. Ramen är kompositörens medan rummet är improvisatörens.

Därför kan han ändra ramarna efter tillfälle och anledning, innehållen kräver så att säga olika slags markeringar och rörelser. Rummen skiljs åt. Det går inte svara likadant på samma infall – från sig själv eller någon annan. Sådan är Sten Sandell.

Nilssen-Love föredrar attack då han glupskt slukar all musik i sin närhet, endast den verkligt starke spelaren kan stå rak i sitt spel bredvid honom, då han klättrar och klänger på varje rytm, varje melodi, varje klang.

Sandell kan stå för sig själv och gör det här, när han lyckligt omfamnar den kraftfullt slående och krängande Nilssen-Loves slagverk som är så starkt att det känns viktlöst. Sandell slänger feta kluster och rytmiska klangblock upp i luften, han håller dem svävande i olika konstellationer. Nilssen-Love puttar på som en lycklig yngling. Tillsammans sätter de full fart med ett tryck som är enormt men i varje ögonblick konstnärligt motiverat.

Allt lyfter, allt förblir uppe i luften, och energin är ibland närmast outhärdlig. Tätt, tungt, eller hur jag ska säga inför detta slags musik som fyller upp så intensivt. Men där är också de små pauserna, ögonblicken då de spelarna passar på att vända musiken, är som skarpa kilar in i tystnaden. För visst är det skillnad mellan tystnad och paus.

Sten Sandell och Paal Nilssen-Love har gjort ett fritt ösande album baserat på en musikalisk bredd och en hållning, som också inkluderar reflektion över medlen, och som därigenom blivit något helt annat än det som en gång var. Det går inte jämföra med annat. Som i all verklig konst har den förblivit lika uppkäftigt vig som alltid vilket enbart uppnås genom att förändra sig, vilket ju är allt svårare ju längre historien går för den fritt improviserade musik, som vid det här laget torde ha uttömt rätt mycket av den spontana posen. Det här är inte spontant, det är så kunnigt att ingen möda märks.
Årets liveskiva! (Inspelad i fjor i Kongsberg.)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry