Stephan Mathieu: The Falling Rocket

Stephan Mathieu
The Falling Rocket
Schwebung, 2013

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tors, 2013-05-30 18:12

Ursäkta, får jag avbryta med en historia från dagens glamorösa musikliv? Stephan Mathieu har gjort ambient electronica sedan 00-talets gryning. Wurmloch Variationen (Mille Plateaux, 2000), med sin ensliga pianoton som utforskas och växer skulpturalt, var redan som debut en klassiker. Därefter har följt en jämn och strid ström av plattor, cirka 30 totalt, utgivna på genrens främsta skivbolag. En framgångsrik musiker, denne Mathieu. Eller?

I fjol kunde man läsa ett nödrop på crowdsourcing-sajten Indiegogo: Stephan Mathieu behövde spons inför mastringen av nya plattan The Falling Rocket. Hugade mecenater lockades med olika erbjudanden. Saken var den att hans dator hade pajat under ett gig i Lissabon och han behövde en ny: ”I want to buy an Apple Macbook Pro 13" ‘medium’ entry level model for €1549. Possible fees going to Indiegogo are included in the goal of €1665."

Jag gav inte en spänn, då, och har inte stött hans konstnärskap genom att köpa The Falling Rocket. Konstens orättvisor fortgår under mången luspank flagg och sovrumsmusiker som Stephan Mathieu lär fortsätta att göra musik, och tack får man väl säga för det: Tack.

The Falling Rocket är en rik och massiv inspelning med Mathieus kännetecken av digitalt bearbetade akustiska instrument i en grottig ljudbild byggt av himmelska toners kluster. Melodi saknas, snarare går spöken och hela landskap förbi öronen.

Instrumenteringen är densamma som Stephan Mathieu använde när han spelade in med Robert Hampson i sömngångarbandet Main tidigare år (Ablation, Editions Mego). En Farfisaorgel, mekaniska grammofoner, ett tidigt elektroniskt dragspel och andra säregna ljudkällor. Det har i hans musik alltid funnits en inre process av tröghet, som om ljudmaterialet krävt sin tålmodiga tribut. Med en laptop och ett ljudkort kan man utföra snabba mirakel men The Falling Rocket dröjer sig fram, långsamt. Som en droppe, för var droppe; som en våg, för var våg.

Några spår står ut från Mathieus vanligen eleganta digitala ambiens. ”Teide 1” är, i det här sammanhanget, närmast brutalt rå med ett bråkigt lager grus under Farfisaorgelns himlaspjäll. ”Kepler-11” är å andra sidan en nästan provocerande renskalad rymdfärja som färdas i tio minuters kosmisk omloppsbana, utan drag men med kvaliteter som den allra bästa Kosmische Musik.

Upprepa alltså nu inte vad jag inte gjorde. Seså, stöd, köp.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry