stephane Rives_Much remains to be heard

Stéphane Rives
Much Remains To Be Heard
al Maslakh 09

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2009-10-05 00:11

För fem år sedan gav den franske sopransaxofonisten Stéphane Rives på skivbolaget Potlatch ut sitt soloalbum ”Fibres”. En böljande kontinuitet, en väv som sprack upp i ljusa toner, men tätnade och hårdnade till ett intrikat mönster. Ett av improvisationsmusikens mästeralbum, som fick stor betydelse för de spelare som endast var några år yngre än Rives. Ändå har både detta album och dess skapare på ett underligt och oförklarligt sätt orättvist hamnat i ett slags radioskugga.

I hemlandet har det blivit allt glesare mellan engagemangen. Scenerna föredrar det etablerade. Därför bor och verkar han numera i Beirut, där han blivit en viktig röst. Inte minst som reflektor av en musik som sällan speglar sig själv och oftast saknar idémässiga grunder. Improvisationsmusiken är ju i allra högsta grad en örontraderad musik likt jazz eller rock. De reflexioner som onekligen ändå görs blir olika slag av praktik. Impromusiken har undvikit konstmusikens ibland pretentiösa textuella beroende. Gud ske lov! Men det finns andra vis att närma sig det inkörda, invanda. Det kan behövas omvärdering av instrumentens roll till exempel för att få syn både på ljudbärare och det klangliga resulatet. Rives Fibres sällar sig därför till avgörande musikaliska påståenden av Sven-Åke Johansson (t.ex. ”Schlingerland” och ”Barcelona Series”), Axel Dörner, Andrea Neumann med flera.

Det nya soloalbumet ”Much remains to be heard” borde bli en omtumlande tankeväckare. Det är djärvt. Inte för att han öser på som en galning eller har plockat i någon gammal fluxuspapperskorg; inte heller dammar han av den gamla modernismen alternativt nyminimalismen. Skivan är en drygt sextio minuter lång soloreflexion inspelad i ett svep i Bustros Palace i Beirut. ”Fibres” liksom mycken impro demonstrerade ett verk under arbete, en löpande process där tid och volymen och tätheten blev till en abstrakt kropp. Det blev fysiskt för att arbetet med musiken hördes så tydligt. Slumpen spelade med så att musiken ibland gled honom ur händerna, den gav egna former att förhålla sig till i nästa steg. Inte ovanligt. Men detta har nu Rives funderat över. Hur upphäva spåren av arbete, process, kroppslighet? Hans tanke var först uppenbarligen ett enda långt utdraget solo där formen inte längre gick att upprätthålla. Tätheten löses då upp. Det är som om han tänkte sig dra tråd efter tråd ur varp och väv och sträcka ut dem utan given ordning. Resultatet av denna granskning av hans egen improvisationspraktik kan vi höra här. Klangsjok varvade med långa utdragna toner, ofta händelselösa, men de skiljer sig från varandra genom timbre, tonfärg, längd, fysisk verkan. Och dessemellan långa tystnader, pauser utan inbördes relationer. Det är lätt att höra hur han dragit alla erfarenheter i spelet från egna improvisationer och en omedelbar spelsituation.

Det omgivande ljudet är viktigt; klangen i den stora bekanta salen i Bustros Palace är speciell och känd för Rives, alltså inget slumpelement. Tillfälligheterna har han lämnat i spelet denna gång. Ljudet, anblåsningen, tonklangen, det åtsnörda mästerskapet är totalt. Och han har liksom i trance eller meditation både lyckats frikoppla en vilja att skapa en sammanhängande komposition och tätnande impro. Fragmenten gäller – både i naggade pauser och stillastående klanger. Hela spelet med långa uppehåll och ungefär samma intensitet under en hel timme är resultatet av intuitiv koncentration, sprungen ur en lång musikerpraktik.

Hur låter då detta? Mycket abstrakt. Formlöst. Men det fungerar som stjärnor på en natthimmel eller ännu hellre ett stort oändligt vitt papper som någon tecknar litet förstrött på. Det är frånvänt, men det innebär – liksom hos Miles Davis – att då den inåtvände musikern finner tonträffar och klangvärldar som tar sig igenom den egna självkritiken, ja, då förvandlas spelet till en nästan magisk uppenbarelse. Vi hör inte processen, bara glimtar av resultatet utan transportsträckor. Det är som om själva arbetet, vägen, hantverket, erfarenheten slutits inne i musikerns öronsnäckor, där det löper amok och denna besatthet briserar i korta ögonblick. Det är tvivlets triumf! Stycken avbryts, följs av tystnad som inte berättar om det är slut eller ej, och nästa steg verkar inte ha ett skvatt med det andra att göra.

Stéphane Rives själv karaktäriserar litet torrt resultatet: Stycket byggdes upp i ett naturligt flöde där ljuden tycktes ge varandra inom sina strukturella beståndsdelar – intensitet, dynamik, varaktighet, stabilitet, volym.

Och jag konstaterar att Stéphane Rives har kastat ett oväntat sidoljus över improvisationen som musikform – samt att hans egen lust ganska snart hinner ikapp honom för att skulptera några av de märkligaste förtätningar jag hört på sopransax. Varje tystnad är en inandning, långa andetag, följda av nyfödda sopranljud. Denna praktiska prövning av impron är till sist en andlös kärleksförklaring till densamma.

På ett annat plan tänker jag följande: Stéphane Rives har avstått hela registret av uppvisning, alla manliga attribut inom musiken, för att helt försjunka i strukturer långt bortom det patriarkala och hierarkiska. Stéphane Rives musik är ett sätt att vara människa på riktigt!

(Vecka 43, 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry