Steve Lacy Quintet Esteem

Steve Lacy Quintet
Esteem
Atavistic Unheard Music Series ALP 260CD/Border

Av: PM Jönsson

Publicerad: tis, 2010-01-19 11:21

Steve Lacys diskografi är gigantisk. Behövs det ännu en liveplatta? Med risigt ljud? Dum fråga. För egen del har Steve Lacy länge varit okänd terräng, en av de stora saxofonisterna som jag har haft kvar att utforska. Han var unik på flera sätt. Dels på grund av instrumentet, få har lika troget koncentrerat sig på sopransaxofonen. Från mitten av sextiotalet gick musiken mer och mer in i avantgardet och den friare jazzen. Men den största inspiratören var i alla år Thelonius Monk.

När Steve Lacy dog i juni 2004 hade han ett arkiv med över 300 kassetter. Flertalet inspelningar från konserter från mitten av 70-talet och fram till de sista månaderna. Först ut i en planerad serie är en inspelning från Parisklubben La Cour des Miracles 26 februari 1975. Jag kan inte riktigt sätta in musiken i en Lacykontext, men det är inget snack om att det är ett band i toppform. Förutom Lacy: hustrun Irene Aebi (cello och fiol), Steve Potts (alt- och sopransaxofon), Kent Carter (bas) och Kenneth Tyler (slagverk).

En av låtarna, den kortaste, heter ”The Rush”, men även på Lacys längre kompositioner går musiken ofta in i hektiska partier. Aebi är minst påtaglig, men när hon kommer in i grytan – främst på ”Flakes” – är det en intressant kontrast. De båda sopransaxofonerna stiger åt sidan, gnyr i bakgrunden, när stråkarna och trummorna har första tjing. Carter finns där någonstans som en halvt osynlig motor som då och då slungar sig fram. Tyler driver på med fullfjädrad rytmkänsla och fantasi och hänger med i varenda liten böj.

Steve Potts imponerar nästan lika mycket som Lacy. Kanske allra mest i ”The Uh Uh Uh” (hyllning till Jimi Hendrix) med vildsint och intensivt spel som slingrar sig in och ut ur den melodiska ramen med ett upprepande motiv som utvidgas och accelererar i ett medryckande sväng. Titellåten hittar en annan grundkänsla, en ceremoniell marsch som spricker i en färgrik tonexplosion. Och Tyler dansar bakom trummorna.

”The Rush” är fyra minuter av bländande kollektivt spel där Lacy och Potts blåser mig baklänges. ”The Crust” och ”The Duck” – båda runt 20 minuter – går in i många olika rum med vilande partier som motvikt till tjattrande och virtuosa sekvenser. Lacy spelar snabbt, snabbt, snabbt, tappar aldrig balansen, plockar upp en melodi, snurrar runt den, hittar ett enormt flöde. En egen ton. En egen rytm. Fantastisk musiker.

(Publicerad 2006)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry