Steve Reid & Orchestra Baobab

Steve Reid Ensemble
Daxaar
Domino Wigcd 206 (Playground)
Orchestra Baobab
Made in Dakar
World Circuit WCD 078 (Playground)

Av: PM Jönsson

Publicerad: tors, 2010-01-14 00:50

Steve Reid trummade bakom Motownstorheter som Martha & The Vandellas och Marvin Gaye som tonåring. Jazzen tog över, han har spelat med Sun Ra, Miles Davis, Per-Henrik Wallin och en drös andra samt släppt en rad album med egna grupper, under 70-talet på det egna skivbolaget Mustevic. De senaste åren har han gjort en storstilad comeback, med ett par skivor på Soul Jazz och Domino, med den betydligt yngre Kieran Hebden (Four Tet) som entusiastisk samarbetspartner.

Inspirerad av bland annat ungdomsidolen Art Blakey var Steve Reid i Afrika under tre år på 60-talet, lirade en del med Fela Kuti, åkte runt och besökte stora delar av kontinenten, bevittnade de afrikanska ländernas nyvunna frihet från kolonialstaterna, och insöp olika musiktraditioner. I januari i år tog han med sig Hebden och den rysktyska jazzorganisten Boris Netsvetaev till Dakar i Senegal för att spela in en skiva med senegalesiska musiker.

Det startar vackert med ”Welcome” – ett solonummer av Isa Kouyate som spelar kora och sjunger på wolof eller något annat västafrikanskt språk. Med den fina inledningen blir jag paff av att Dakarinfluenserna inte är tydligare på ”Daxxaar”. Det är visserligen en hel del handtrummor och gitarristen Jimi Mbaye – som bland annat spelat med Youssou N´Dur – varvar afrikanska gitarrfigurer med Carlos Santana-liknande solon. Många paralleller med Miles Davis jazzrockfas, mycket trumpet, fast med ett mer okomplicerat sväng. Festen är aldrig långt borta, väntar bakom varenda hörn, med ett glatt leende.

Kieran Hebden är självfallet inte lika dominant som på Reid och Hebdens duoplattor, han flikar in lite skrap och elektroniska hyss då och då, särskilt på ”Dabronxxar” och ”Big G´s Family”. Men han fungerar mest som en färgglad klick i bakgrunden. Och inget fel i det, rytmen, pulsen, är svår att motstå, titelspåret skull kunna få hela världens dansgolv att brista ut i yster dans. Det är en bra skiva - men den fastnar i redan upptrampade fotspår.

Jag lyssnar hellre på ”Made in Dakar” med Orchestra Baobab. Knappast framåtsträvande musik, men det afrikanska är i centrum på ett helt annat sätt och det finns en värme och en skönt avslappnad musikalitet i varenda ton. Orchestra Baobab var en av Senegals största grupper på 70-talet, när yngre musiker med Youssou N´Dur i spetsen kom fram i början av 80-talet med ett modernare, snabbare sound (mbalax) förlorade gruppen mycket av sin publik och de tynade sakta bort, betraktades som föredettingar. I samband med den västerländska världsmusikboomen hittade de nya lyssnare och för fem år sedan kom comebackplattan ”Specialists in all Styles”. Producent var ungtuppen Youssou N´Dur som hade blivit Afrikas musikaliska superstar. Bakom projektet fanns Nick Gold på World Circuit, samma man som några år tidigare initierat Buena Vista Social Club.

Och det är mycket kubanska rytmer även hos Orchestra Baobab. Afro-kubansk musik fick ett starkt fäste i Dakar på 40-talet och var redan från början en av Orchestra Baobabs stora näringskällor, tillsammans med high life, rumba och mängder av andra stilar. Jag har bara hört ett par låtar från tidigare skivor, tydligen har de inte förändrats mycket, och vissa av låtarna är nyinspelningar av gamla hits. Hela konceptet är att lyfta in gamla mästermusikanter i nuet, både i hemlandet och för en internationell publik. Produktionen är inte plastig som på många västafrikanska plattor från 90-talet. Ljudet är varmt, bubblande, livsbejakande, rymligt.

Det är musik som fungerar i alla möjliga sammanhang. Perfekt att starta dagen med om man vill fäkta bort den gråmulna vardagen. Lysande matlagningsmusik. Och det svänger, rör sig framåt i små cirklar, helt obekymrat. Feel-good-musik är inte min påse alla gånger, men Orchestra Baobab värmer i både kropp och själ. Alla musiker från originalupplagan är inte med idag. Men en som har varit med från början är gitarristen Barthélemy Attisso. När de återförenades hade han jobbat som jurist i hemlandet Togo och inte rört sin gitarr på 15 år. En fenomenal musiker, med en egen spelstil, afrikanskt, karibiskt, och jazzigt i en originell mix. Nästan avigt ibland, men med suverän balans och ett underbart flow.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry