Stine Janvin Motland: Ok, wow

Stine Janvin Motland
Ok, Wow
+3dB 018

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2014-06-19 13:50

Stine Janvin Motland är norsk röst- och performancekonstnär. Här hörs hon helt solo. Utan text och utan medmusiker. Det är mycket modigt och det bär rakt igenom. Under hela albumet sitter jag och hoppas att det aldrig tar slut. Det är faktiskt helt sant.
Hennes röst har allt det som vokalimprovisatören måste ha. Hon knyter den samman, öppnar den, är inte rädd för att begränsa ljuden. För det är ljud mer än sång, tills hon plötsligt börjar nynna eller faller in i en lunk som påminner om jojk. Ibland är det fuktigt och krampaktigt som i gråt. Men utan sentimentalitet.
För att forma starka uttryck vet hon att inte vräka på så brallorna spricker. Hon kan sträcka ut en ton, låta den skifta litet, växla in några korta pauser. Och så har hon skapat det mest känslomässigt skarpskurna jag hört på länge.

Rösten används som ett instrument. För de olika styckena har hon valt skilda parametrar. Knutet knarrande skaver sig fram mot en skärande innerlighet som nästan är vädjande. Så intimt att hennes hörbara inandningar skapar ett litet trångt rum åt den hoptryckta rösten. Visst kan hennes röst låta som en saxofon i sådana lägen, men intressantare än de flesta saxofonister förmår.

Det är här stort konstnärskap röjs. Där andra skulle så att säga glufsa och klafsa i ljuden för att skapa så stor effekt som möjligt av den egna förmågan, där håller hon igen. Hon vet att det inte handlar om muskler eller att visa upp sig. Bara den som kan få en utdragen väsning genom stämbanden att vibrera av ordlöst språk är en stor vokalimprovisatör.

Då jag hör hennes röstinstrument kommer jag att tänka på Elfriede Jelineks språkinstrument. Samma kompromisslösa ovilja att rekonstruera för att underhålla. Språket kräver ett slags sanning och då måste alla delar skrubbas och icke åter sammanfogas som förr.

Därför liknar inte heller Janvin Motland vanlig fri impro. Någonstans mellan konstmusik, performance, fysisk uthållighet à la Abramovic och den mest utlämnande impron finns hon. Lutande sig på sig själv i det rum där hennes röst skapar ett nytt rum. Det är så skört och så starkt att jag stundtals blandar ihop mitt eget rum och de ljud som tränger in genom den öppna balkongdörren. Rösten blir en knarrande dörr som svänger av och an också in i mitt lyssnarrum.

Så kan hon backa och fylla rösten och munhålan med luft som fyller ett rum som låter stort. Det vibrerar lätt i luften som om hon var ett valthorn som sökte väg genom skogen. Nästan romantiskt, som om hon funnit och skrapat rent skelettet till någon gammal Lied.

Jag hör hur ljuden vandrar från bröstkorg, strupe, munhåla och upp i näsans utrymmen. Inte mycket händer mer än att hon liksom skulpterar luften. Och jag sitter helt förhäxad. En gång var jag med om en performance, där hon som uppträdde höll en tunn skiva is framför mitt ansikte och blåste tyst och sakta, medan jag blåste från andra hållet. Den svala luft och det plötsliga ljud från läppar och mun som skapades då isen brast, så känns den här musiken då Janvin Motland försiktigt knådar luftströmmen till skarpaste kontur och liksom en kropp, som träder fram.

Skivan glider ut ur ljuden och i tystnaden som följer hinner jag lyssna efter små ljud som dröjt sig kvar i hörnen, innan jag helt enkelt måste sätta på skivan igen. Läser på nätet om hennes grupp Brigitte & Paula Band. Nu har jag något att önska mig!

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry