Strike: Wood, Wire & Sparks

Strike
Wood, Wire & Sparks
MonotypeRec.Mono LP 014

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2013-10-16 18:08

Stråktrio med violinisten Jon Rose och basisterna Clayton Thomas och Mike Majkowski. Land Australien. Även om denna genre numera är ytterst transnationell. Thomas är jag dessutom van vid från Berlin, där hans vibrerande strängar och instuckna registreringsskyltar i basen har varit både visuella och hörbara höjdpunkter. Rose har jag ofta känt mig litet reserverad inför. För mig har han ofta hörts som rester av gammal jazzfiolist och frijazzimpro. Litet upphackat och gärna för arty för min smak.

Naturligtvis är jag orättvis. Men här låter han precis så; dock drar bägge basisterna igång improlokomotivet och ångar på förfärligt fint. Med ens fladdrar Rose med av bara farten. Det är fint, och hans stråke dansar över strängarna, som nu ger raspande motstånd, som efter hand blir oemotståndligt. Ett problem i sådana här sättningar är väl just det konstmusikaliska, hur klanger kan behandlas och behållas. Utan att kasta sig hit och dit i klanglådorna.

Och då tänker jag att detta album är basisternas. De har redan klart för sig en rad ljudparameterar, många skilda klanglägen, där basarna bumlar på varandra, puttar ihop musiken. På LP:ns första sida hörs titelstycket. Ett sökande äventyr där Rose håller sig till en knastrig, gungande överbyggnad, medan basisterna hottar på i svängig improstil. De har musiken i nyporna, den känns i öronen. Då vet ni hur det låter Feta ljud, knaster, rappa rörelser. Rose följer med och glimrar. Här fungerar hans fiol underbart - ja, läckert.

Titelspåret är en enda lång resa i ljud. På andra sidan följer fem stycken, var och en med en klanglig utgångspunkt, som undersöks och drivs under några minuter. Som små kompositioner. Hårt hållna stycken baserade på klangfärger och rörelser i basarna. Eller rättare sagt de två basisterna, där ju den fingersnabbe och känslige Mike Majkowski håller sig tätt intill Clayton Thomas. Det känns som om de gnuggar fram musiken mot varandra. I ren lust: för varje stycke har ett eget sväng. En egen karaktär. Likt konstmusiken har de skapat karaktärsstycken. Fritt svävande men med tydliga konturer och förtätningar. Det här är ypperlig fri impro att spela för alla som tänker att genren är lös, svåråtkomlig, sluten.

Här är det öppet spel med dirrande strängar och skrällande stråkar i kraftigt sväng, också i de mest introverta styckena. Kort sagt: stråktrio som en egen improröst.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry