The Sublime and the Profane

Günter Christmann, Mats Gustafsson, John Russell, Elke Schipper m.fl.
The Sublime and the Profane
Explico19

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2014-11-05 13:41

En serie inspelningar som kretsar kring Günter Christmann och Elke Schipper med en rad olika musiker i skilda konstellationer. Gamla skolan typ Derek Baileys company. Alltså skiftande ad hoc möten. Fast så ad hoc är det väl inte med dessa sinsemellan väl bekanta aktörer. Spelar ingen roll, de låtsas så bra, och ofta har de förmågan att släppa vad de minns och kasta sig i armarna på den andre eller de andra på scenen. Det är inte musik som trygghetsövningar, tvärtom, här gäller det att vara beredd att falla när som helst. Tillfälligheter, infall och bortseende från allt bordsskick rekommenderas.

Och, jag skulle vilja ställa frågan till en av musikerna, Mats Gustafsson, när smakade en saxofon bättre än här? Han träder in med tenoren i första sextettnumret tillsammans med bland andra gitarristen John Russell, röstkonstnären Elke Schipper och Christmann på cello och trombon. Det blir en repetition av gamla skolans friformröj. Men inte riktigt. På den tyska scenen stod Christmann för en linje, som avvek från det riktigt röjiga, förkroppsligat av spelare som Peter Brötzmann. Han var mer. Här fanns inte en romantisk idealisering av dada, futurism eller Fluxus, men desto mer av en djup förståelse av dessa rörelser, ett avlyssnande av klanger, slumpen och alla ljud runt om oss. Ett sunt skeptiskt förhållande till trombonens och cellons musikaliska arv och praxis kombinerades med överläggningar vad musik egentligen var. Alltså icke något à la Cage, mer ett medvetet avlyssnande, som gränsar till ljudkonst, found art och poesi. En vid referensram av kultur strålar kring allt Christmann och Elke Schipper gjort och gör.

"Röjet" blir således ännu en resa in i ljudens innersta värld. Här blandas – som han gjorde redan från början – tillknölat prassel med kvävda toner, som han gärna tar med på svävande utflykter runt instrumenten. Att Christmann är en av friformens riktigt stora konstnärer står utom allt tvivel. Jag vet det och det hörs här. De ändå relativt få skivor han har gett ut är alla var och en nödvändiga. Det är inte många av dagens musiker, som sprätter skivor omkring sig som vore de tillfälliga flygblad, som kan säga. I den inledande sextetten tuggar Gustafsson lystet i sig saxofonen. Elke Schippers röst är kompromisslöst svävande. Inga ljud är henne främmande. Och vi ska då inte tala om den engelska gitarristen John Russell. Han spräckliga spretiga spel är som ystra dammbollar i musikrummet. Schipper hör jag gärna flera gånger i hennes sårigt, salivsprutande röstspel som studsar ner i mörkret för att fara upp i rymden tillsammans Christmann och basklarinettisten Joachim Zoepf i tre bitar.

Cd nummer två är vigd åt duoformatet. Mycket Christmann hörs här. Det finns en särskild lyster i de fyra duetterna med rörblåsaren Joachim Zoepf. Cello-sopransax är en skrällande uppvisning i blås och knäpp och strykljud, som kulminerar om och om igen. Då det blir basklarinett och trombon är stämningen mer dröjande, men Christmanns trombon är en ljudmaskin utan avgaser, den går bara på mental energi tankad ur örat. Alla numren är som musik- och ljudkollage, täta, lagda i lager på lager. På cd två hörs också fyra spår Gustafsson. Först med Schipper. Blandningen av blåsljud, luft, klaffar och rullande toner som vandrar upp och ner känns så väl igen. Kluckande vattenljud bjuder upp Gustafssons heta andedräkt. Schipper leker kurragömma i väs och saxljuden med en röst som är hud och inandning. En konkret vattenmusik, där Schipper aldrig viker för det vanligaste, som närmast kan verka komiskt. Litet gurgel, som om hon undrar vart det leder. En kaskad, visar det sig. Sedan tillsammans med Christmanns cello, där Gustafsson har tagit fram sopransaxen. Jag gillar när han hackar upp linjerna. Kvävda kast härs och tvärs genom Christmanns svirrande moln av ljud. Hans musikrum kryllar av ut och ingångar, ett cellorummel utan jämförelse. En musikalisk dimma för varje medspelare att ta sig igenom, meningen är nog just att kliva fel, tillfälligt knäa eller blundande spela sig igenom. Det brukar bli bra då.

Efter Gustafsson-Christmann-spåren slår det mig, hur mycket denne tyske gigant har betytt för den svenske saxofonisten. Då tänker jag helt och hållet musikaliskt. Här står Gustafsson stadigt, då han får hänge sig åt tvivel, brist på vägmärken och klar sikt. På alla dessa spår hörs den energi som jag talade om i min recension av Spontaneous Music Ensemble från 1968–69. Kärnved vars fibrer har som uppgift att lösas upp men ändå hålla samman. Varje gång någon förstått detta och spelar därefter är det en lisa för själen. Det är bara att förbli förvånad, svårt nog, och utropa ett hjärtligt menat Mahlzeit! till Christmann, Schipper, Russell, Gustafsson och alla de andra, som just stökat till taffeln.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry