Sven-Åke Johansson – More Compositions

Sven-Åke Johansson
More Compositions
SÅJ 29/30/31/32/19

Av: Kristoffer Westin

Publicerad: tors, 2014-03-20 07:53

I en liten och enkel, men mycket stilfull kartongbox, kommer de fem CD-skivorna tillsammans med en booklet. Presentationen är mycket tillfredsställande ur estetisk synpunk. Däremot är jag säkerligen inte ensam om att efterlysa en engelsk översättning av den tyskspråkiga bookleten. Vidare bör påpekas att ett tryckfel har smugit sig in på kartongen och närmare bestämt katalognumret ”19”, som hänvisar till skivan At Moderna Museet Stockholm – nineteenseventytwo med SÅJ & MND. Denna återfinns alltså inte på More Compositions, som däremot innehåller albumet Abovensen..., vilket gavs ut år 2006 med katalognummer SÅJ 12. Därutöver tycks endast ”Klingend und Festgehalten” (SÅJ 6) ha varit tillgängligt tidigare. Om mina efterforskningar är riktiga innehåller More Compositions alltså mer än tre timmar tidigare outgivet material.

Titeln på albumet pekar förstås på SÅJ:s verksamhet som komponist framför musicerande improvisatör. Däremot förefaller de flesta, om inte samtliga stycken, sakna ett fixerat partitur. Härmed återstår många möjligheter till hur verken har utformats, medan den gemensamma nämnaren är någon form av öppna variabler, där musikerna står inför olika valmöjligheter, men inte nödvändigtvis med möjlighet till improvisation. I flera verk synes emellertid improvisation vara en nödvändig del av utförandet, men enbart så länge denna metod ligger i linje med kompositionens gränser. I ”In memoriam Tom Cora” (2007) för cello definieras gränserna av instruktioner i text och bild. Tolkaren skall bland annat använda borstar, varvid lösa instruktioner som exempelvis ”hart (lang)” följer, vilka endast innebär en viss reduktion av möjligheterna och därför, enligt min mening, kräver en påhittig, skicklig improvisatör som ger kompositionen liv. Däremot – i ett verk som ”Italienische Vekehrsverständigung” (1983) förefaller improvisationsdugligheten närmast godtycklig. Stycket, som översatt till svenska blir något i stil med ”italiensk trafikuppfattning”, är skrivet för sju träblåsare och har hämtat sitt stoff från den sicilianska bilförarens signalspråk förmedlat genom bilens tuta. En signal betyder ”se upp”; två signaler ”ur vägen”; och tre innebär (märkligt nog) hälsningsfrasen ”Hej, hur är det”.

”Italienische Vekehrsverständigung” är det första verket på första skivan i boxen. Redan vid första lyssningen, innan jag noterat såväl titel som verkkommentarer, gav stycket ganska omedelbart intryck av något slags signalspråk. Tonerna stöts ut – ett/två/tre – distinkt och utan märkbart liv, vilket åtföljs av en paus. Höga och låga toner i träblåsfamiljens olika kulörer – ett eller två eller tre. De sammanfaller nästan, även om förskjutningar är tydliga. Verket ter sig både absurt och humoristiskt. Jag tänker en smula på Gavin Bryars ”Ponukélian melody” med dess uppsluppna och nedmonterade tonspråk. Men vi lyssnar ändå horisontellt till ett melodiskt förlopp hos Bryars, medan ”Italienische Vekehrsverständigung” snarare framstår som en klangskulptur. Konsekvensen av SÅJ:s arbetsmetod är en europeisk dissonans i ett Cageskt landskap. Stycket fascinerar och är samtidigt tröttsamt. Jag tänker på den gamla zendevisen att lyssna två, fyra, sex, tolv osv gånger, för att slutligen upptäcka att det inte alls är så tråkigt. ”Italienische Vekehrsverständigung” är vidare den äldsta kompositionen på de fem skivorna och redan här märks det avklädda tonsätteriet, vilket är utmärkande för samtliga verk.

Det längsta stycket på More compositions, ”Klingend und Festgehalten” (1995), klockar in på sammanlagt 45 minuter. Kompositionen består alltså av fem delar, fem stationer, varunder olika slagverkskombinationer framförs i tolkning av mästaren själv, Sven-Åke Johansson. Eftersom det är en liveupptagning hörs publikens reaktioner, som ofta ger ifrån sig välmenande skratt i samband med vissa ljudaktioner. Här missar vi tyvärr det teatrala inslaget, som annars är en mycket vital del av SÅJ:s framföranden. Vi kan bara ana. Det är endast i vissa stunder som SÅJ:s instrumentala teater letar sig fram på skivan, varibland jag tar notis om de sekvenser när en viss, svårdefinierbar timing infinner sig mellan förväntad och oväntad klang.

Längre sekvenser består i nakna, enskilda ljud eller kortare slagserier frambringade genom cymbaler, pukor eller mindre bekanta objekt. Här framstår andrum som en viktig aspekt, men inte så mycket i betydelsen relativ tystnad, där ljuden i omgivningen exponeras; snarare synes pauser utnyttjas för att betona efterklangerna mellan slagserier och/eller enskilda slag. Andrummen varieras i olika grader och ger sålunda upphov till en spänning mellan direkt aktion och efterverkan. För eget vidkommande framstår det mest lyckade lyssningsperspektivet med utgångspunkt i effekterna av slagen, där efterklangerna skapar orienteringsytor över vilka attackerna faller och färgar fältet. Ett sådant lyssnande kräver emellertid en god portion koncentration och utan fokus reduceras verket snarast till en serie godtyckliga slag.

En musik där efterklangerna står i centrum riktar även uppmärksamheten mot rummets akustiska egenskaper. SÅJ synes utforska klangerna med hänsyn till de rumsliga förutsättningarna och därmed uppstår en slags kommunikation. Vi finner inte bara detta i de pauser där efterklangerna sjunger ut, utan även under längre sekvenser av konstant aktivitet. I det senare fallet upplevs en prövning av de akustiska egenskaperna, så att exempelvis en virvelövning växer till ett intrikat ljuduniversum i miniatyr, med glidande borduntoner och mångfärgat brus. Stundtals bryts dock det klangliga utforskandet och ersätts av ett rytmiskt betonat förhållningssätt. Denna omkastning från abstrakt till något handfast och bekant är ett välkommet inslag, som tillför ytterligare en dimension och spänning. Detta inslag känns även utmärkande för upphovsmannen, som rör sig obehindrat mellan musikaliska ytterligheter. Ingenting tycks SÅJ främmande, varför det också är en mycket sympatisk musik som är fri från värdehierarkier.

Utöver ”Klingend und Festgehalten” återfinns tre solostycken där SÅJ spelar själv. Det äldsta av dessa, ”Abovensen zur See” (1995), inleds med att objekt gnuggas över en eller flera ytor, åtföljt av puk- och cymbalslag som sakta övergår i stråke på cymbaler och kartonger om vartannat. Cymbalerna konnoterar något marint, flytande stora ytor, medan kartongbehandlingen skänker en stökig och uppkäftig resonans. De två materialen fungerar som utomordentliga komplement för ett spänningsfyllt bygge. SÅJ följer upp med att försiktigt uttala ”Auf dem Weg, ins Biscaya” och tar därmed avstamp i en berättelse som sedermera visar sig sakna färdriktning. Skeppshorn ljuder, en försiktig bris gör sig tillkänna, cymbalerna gnisslar och brusar försiktigt, medan kartongerna ljuder distinkt. Verket befinner sig i gränslandet mellan hörspel och instrumental teater, medan en etikett som klangutforskning känns mindre angelägen än i fallet ”Klingend und Festgehalten”. Efterföljaren ”Abovensen geht leicht gebückt...” (2002) återupptar behandlingen av cymbaler och kartonger med stråkar tillsammans med röst, medan de percussiva inslagen och skeppshornen har lämnats. SÅJ viskar, instrumenten ljuder naket och allt upplevs mycket intimt, men samtidigt är jag inte lika övertygad och spänd över förloppet som i föregångaren, ”Abovensen sur See”.

Det yngsta solostycket, ”Neue Kochstrasse” (2006), betonar rytmiken i större utsträckning och inleds med klanger som liknar gamelans metallofon – men förmodligen är instrumentet en Grenaphon (SÅJ:s egen uppfinning?). Vi färdas genom gamelanmusikens Java och Bali, mellanlandar i ett europeiskt fabriksgnissel medels stråke på cymbal och/eller metallobjekt, för att vidare mötas av ett stycke permutationspoesi: ”zurück bleiben, dörrarna stängs, dörrarna Bleiben, stängs [osv...]”. Resan fortsätter därefter genom ett rytmiskt hamrande på vad som förmodas vara Grenaphonen, men här har ljudet en annan karaktär än tidigare, förmodligen på grund av att vanliga trumstockar nyttjas. Trivsamt, men når inte upp till ”Abovensen sur See” eller, för den delen, det något överdådiga men engagerande ”Klingend und Festgehalten”.

Humor med en förkärlek till det absurda förknippas också med Sven-Åke Johanssons aktiviteter. Inslag av detta finner vi bland annat i tendenserna till instrumental teater, den intuitiva dadaliknande poesin och inte minst i flera av kompositionernas idématerial. Utöver ”Italienische Vekehrsverständigung”, som har diskuterats ovan, lockar SÅJ till ett allvarligt leende i flera verk, varibland några av de märkligare är ”Bom-Zeke-Bom” (1995), som låter en sångerska upprepa verktiteln sporadiskt, medan instrumentariet något avigt och eftersläpande betonar samma rytmik; ”Variations on Vimse” (2011), variationer över barnvisan ”Imse vimse spindel”(!) för harpa(!!) i 20 minuter(!!!); ”Konzert für MC (H-D) und gemischten Chor” (2000), vilket förefaller vara en uppföljare till konserten för tolv traktorer från 1996, som här har överförts till en samling motorcyklar av märket Harley Davidson, med tillägget att en kör uppehåller sig vid att imitera motorbrummet i slutet.

Kanske det mest lyckade exemplet ändå är ”Polis, Wachs und Pomade” (2000), ett kammarstycke för stråkar, blåsare och röst. Den förhållandevis namnkunniga ensemblen består av Axel Dörner & Michael Gross, trumpet; Andrew Digby, trombon; Ekkehard Windrich & Marc Sabat, violin; Jörg Winkler, viola; SÅJ, röst. Med dessa skickliga musiker skapas ett mycket intressant och samtidigt humoristiskt välfungerande stycke musik. Instrumenten varierar mellan utdragna toner och vindljud i mångfärgade block, vilket emellanåt bryts mot passager av korta ljudstötar respektive färgsprakande fördelning av toner i olika längd och höjd. Över detta rigorösa klangskapande utövar SÅJ besvärjelseliknande lockropsövningar där han bland annat kallar på katten, vilket ställs mot märkvärdiga permuterade anmärkningar i form av ”Be-o-bach-tungen”.

Av ensemblestyckena som samlats i boxen dominerar inspelningar med Ensemble Zwischentöne, vanligen under ledning av Peter Ablinger. Bland dessa finner vi tidigare nämnda ”Bom-Zeke-Bom”, men även ”Wegen überfüllung bereits geschlossen” (1992) för två sångstämmor, bandoneon, klarinett, piano, kontrabas, slagverk; ”Wagenstück” (1990) för sextett; samt ”Die neue Zeit ist pausenlos” (2008) som dessutom är tillägnat Ensemble Zwischentöne. Av särskilt intresse är ”Wegen überfüllung bereits geschlossen” som tar avstamp i höga borduntoner från bandoneonen, varefter hela besättningen äntrar och en snirklande, bromsande och långsam rytmik introduceras. De två stämmorna talsjunger ett fåtal ord, till merparten bestående av ”Geschlossen” respektive ”Gedicht”, vilka permuteras till bland annat ”Dicht” och ”Schlussen”. Resultatet kan närmast beskrivas som ett sjösjukedrama, vars höjdpunkt inträffar under en längre sekvens mot slutet, där pauser introduceras i den vimmelkantiga ljudbilden, varmed en svårbestämd och stukad hybrid av nya vågens jazz omkring 1964 korsas med seriell punktmusik på en tredjedels hastighet. Det osannolika och främmande kittlar mig till kalla kårar – boxen är värd sina pengar bara för den här passagen!

Likaså ”Wagenstück” är en pärla, eller kanske en liten sådan med tanke på dess knappa speltid, vilken omfattar fem minuter och trettio sekunder. De olika instrumenten ligger i olika skikt och rytmiken domineras av märkliga förskjutningar. En musikalisk fras – relativt hastig rörelse mellan stigande-fallande – från blås och stråk hamnar i centrum, medan pianisten sporadiskt slår an en ton i basen tätt följt av en i diskanten och en mansröst uttalar ”Mich butter[?] Wagen”, där ordningsföljden på respektive ord varieras, liksom tonhöjd, styrka, längd och uttal. I fonden hörs droner från, vad som eventuellt är, dragspel samt struken cymbal. Halvvägs in i kompositionen tilltar förskjutningarna i rytmiken och fler instrument bryter ut, vilket ger intryck av att det är på väg att brisera. Men ljudbilden balanseras upp och slutligen markerar slagverkaren med full kontroll regelbundna slag mot en metallplåt, som för att stansa in en stabilitet och ordning. Dessvärre har man på inspelningen inte kontrollerat volymen, varför det distorterar något under denna starka slutsekvens. Förstås lite synd på ett annars så fint verk.

Inspelningskvaliteten på albumet är emellertid god överlag och även om många upptagningar har utförts live, upplever jag att publikreaktioner med flera oanmälda ljud snarast tillför en viss rumslig kvalitet. I två fall lider dock kompositionerna av bristfällig inspelningsteknik. Detta gäller dels ”In memoriam Tom Cora”, där ljuden i omgivningen inte tillför något, utan stör enbart koncentrationen under de lågmälda passagerna; men även och framförallt ”Die neue Zeit ist Pausenlos” (2008), vars upptagning låter som den är utförd med en skruttig liten bandare insmugglad i en väska. Särskilt i det senare fallet känner jag ingen lust att göra återbesök och därmed inte heller att kommentera själva stycket.

More compositions är en rik samling som uppvisar många sidor av SÅJ – och ändå är detta en avgränsad del av hans verksamhetsfält. Ovan har vi sett flera inslag av udda instrument och/eller instrumentkombinationer, varför det inte förvånar att han har skrivit en flöjtkvartett (1992) liksom ”22 Miniaturen für Akkordeonorchester” (1991). Dragspel figurerar visserligen i flera andra kompositioner och – som bekant – hanterar SÅJ instrumentet galant själv, vilket han många gånger visat upp i improsammanhang. De 22 miniatyrerna är en kalejdoskopisk övning som uppmanar till ett förutsättningslöst lyssnande och ges i ett lyckat framförande av Akeordeon Orchestra Berlin under ledning av Gerhard Scherer. Flöjtkvartetten intresserar mig yttermera genom det spänningsförhållande som skapas mellan stereofonisk distribution av korta och medellånga toner respektive utdragna tonkombinationer. Det senare förfarandet innebär hållpunkter av häpnadsväckande klangspektra som förstärks av de rörliga aktiviteterna i fältet. Flöjtvirtuosen Eberhard Blum medverkar här, medan de tre övriga – Johanna Kessner, Christiane Hellmann och Klaus Schoepp – är nya bekantskaper för mig.

Albumets sista spår, ”Ein staubigen Klang finden” (1998), är kanske också det mest genomkomponerade ur en mer traditionell synpunkt. Med detta sagt ska det tydliggöras att stycket på intet sätt befattar sig med någon traditionell kompositionsform. Möjligen förmedlas en något mer ”klassisk” ton genom notationen, vilken eventuellt är fixerad till skillnad från åtminstone de flesta verken på albumet. ”Ein staubigen Klang finden” betonar emellertid det klingande och dess verkningar, medan det speltekniskt upplevs mindre spontant och istället precist och väl avvägt. Musiken blir något stel, det öppna har stängts och det ofärdiga har slätats över. Samtidigt är framförandet övertygande och detaljrikt med en krispig fernissa.

Kompositionerna kan te sig besvärliga, på gränsen till tråkiga – flera gånger sitter jag med veckad panna och funderar över vad jag ska göra av musiken. Ingången förefaller gång efter varannan leda till något mycket enkelt: att lyssna. Det är här resan börjar, var den slutar är emellertid en individuell upplevelse. More Compositions är en god introduktion till den unika komponisten och musikern Sven-Åke Johansson, men också en rekommenderad fortbildningsresa för de redan initierade.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry