Sven-Åke Johansson Jazzbox

Sven-Åke Johansson
Jazzbox
SÅJ CD13, 18, 26, 27, 28

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tors, 2013-07-11 22:29

Det pågår en nyintroduktion av pärlor från jazzhistorien där såväl bebop som swing och cooljazz får tillbaka sin lyster. Från att jazzstandards framställts menlöst slickt av mainstreamjazzen och tidigare fullständigt ignorerats av avantgardet har delar av det senare öppnat portarna och släppt ut musiken på grönbete. Där tuggar den på, välmående och vital. Bakom fenomenet finns musiker som Sven-Åke Johansson, Joel Grip, Mats Gustafsson, Axel Dörner och andra. Alla gör det på sina specifika sätt men samtliga med stor kärlek till jazzen så som den formulerades i mitten av förra seklet.

Under senare år har vi hört Mats Gustafsson, Per-Åke Holmlander och de andra i Swedish Azz tolka svenska jazzhjältar och Joel Grip lyfta fram bebop i Peeping Tom och swing i Umlaut Big Band. Sven-Åke Johansson har en något längre bana inom denna melodiska jazzform, dels växte han upp med musiken i sin barndoms Mariestad och dels spelade han med bland andra Alex von Schlippenbach och Axel Dörner i Berlingruppen Smack Up på 90-talet. Dörner närmade sig ungefär samtidigt Thelonious Monk i Die Enttäuschung tillsammans med basklarinettisten Rudi Mahall och några fler.

Med Jazzbox samlar mångsysslaren Johansson nu upp sitt närmande till det klassiska jazzidiomet i en box om fem cd-skivor. Två tidigare utgivna, tre som nyutgivna, men även som solitärer. Det allra mesta materialet på dessa fem skivor är jazzstandards ursprungligen spelade och/eller skrivna av Jerome Kern, Cole Porter, Chet Baker, Gerry Mulligan, Dexter Gordon, Gershwin med flera. Det är intressant att Johansson – denne ständige innovatör – så fullständigt uppslukas av något redan givet – utan att ens försöka ombilda och omformulera. Men ju mer jag tänker på det, desto mer rimmar det med det konstnärskap jag förknippar med honom. Ett konstnärskap som jämte briljanta och ibland vansinniga idéer innehåller såväl precision som handfast hantverk, besatthet, rytmik, upprepning och kunskap. Och inte minst en fascination för vissa valda företeelser ur historien – utan att för denna skull idyllisera och säga att allt var bättre förr. Det senare går liksom inte, eftersom han samtidigt på många andra områden ligger i förgrunden. Men hade han inte piggats upp av gamla traktorer och 50-talsjazz hade det naturligtvis varken blivit traktorkonserter eller cooljazz.

Inspelningarna på Jazzbox sträcker sig från 2002 till 2012 och gruppen Cool Quartett med Johansson på trummor, Axel Dörner på trumpet, Jan Roder på bas och pianisten Zoran Terzic löper som ett kitt under hela perioden. Med finns de tidigare utgivna Cool Quartett Vol I (SÅJ-CD 13) och Cool Quartett Vol II (SÅJ-CD18) som spelades in 2005, men också en nysinspelning från 2012 och en inspelning där kvartetten byggs ut till sextett från 2009.

Kvartettinspelningarna från 2005 är superba. Standards varvas med originallåtar av Dörner och Tetzic, ballader varvas med uptempo-låtar. Hela tiden ”time”. Johansson är en rytmisk klippa som med sin blotta närvaro motar all form av rytmisk svajighet i porten. Dörner får stort utrymme att visa sin briljans på trumpeten. Han har med stor tydlighet lärt sin jazzläxa, melodierna sitter som gjutna och hade han bott och spelat i New York under 50-talet hade han säkerligen gjort en fin karriär. Roder och Terzic sticker inte ut särdeles mycket, men gör ett bra jobb i att med Johansson skapa ett grymt sväng.

Men vad är det som skiljer dessa inspelningar från de vi hört i slicka former av otal mainstreamband? Ett orsak är möjligen en paradox, men jag tror att det delvis handlar om att Cool Quartett faktiskt inte försöker omformulera musiken, tvärtom vill de hålla den nära originalen. Men, och det är viktigt, då också i musikernas förhållningssätt till materialet. När musiken spelades på 50-talet var det av unga hungriga musiker som gjorde något radikalt – det känns som att Johansson och Dörner med flera anammar även detta mentala förhållningssätt. Idén är egentligen inte min, den kommer från Joel Grip och ett samtal jag hade med honom efter Umlaut Big Bands formidabla swing-konsert på Hagenfesten häromåret. men jag tror att den i lika hög grad gäller även för Cool Quartett. I vilket fall finns en nerv i Cool Quartett som är helt fantastisk. Relativt snälla och enkla melodier lyfts fram i ett omedelbart nu man svårligen kan värja sig emot. Samtidigt lyfter solisterna fram helt abstrakta klangvärldar i sina utsvävningar som faktiskt aldrig når utanför idiomets gränser.

Ser man till materialet är en intressant aspekt hur originallåtarna skiljer sig från standardlåtarna. Såväl Tetzic som Dörner skriver bra låtar med god melodisk känsla, men skillnaden mot Gershwin, Kern och de andra är tydlig om man ser till melodiernas konsistens. Där klassikerna är enkla och rakt på sak vecklar sig Dörner och Terzic in i långa mångtoniga melodier. Det behöver inte vara sämre, och framförallt Dörner är tydligt inspirerad av Thelonious Monk, men de är inte lika ”catchy” och sångbara som standardrepertoaren. Det torra krispiga soundet gör också 2005-inspelningarna betydligt intressantare än kvartettinspelningarna från 2012, även om de senare bjuder på sång av Johansson på bland annat ”Night in Tunisia”.

Det torra soundet återkommer i trion med Dörner, Johansson och basisten Joe Williamson under namnet Candy (SÅJ-CD 28). Jag gillar det. Dörner får än större utrymme för sin excellenta trumpet och Joe Williamson tar en något annan roll än Jan Roder. Möjligtvis beror det på det ökade utrymmet när pianot inte längre finns med, men Williamson tar plats. Han spelar flera goda solon där han rör sig inom idiomet.

När saxofoner träder in i ljudbilden blir det något delvis annorlunda. På tre låtar från 2009 bygger tenorsaxofonisten Tobias Delius och altsaxofonisten Henrik Walsdorff ut kvartetten Cool Quartett (på skivan Cool Quartett/Sextett, Vol III (SÅJ-CD 26)). Det handlar fortfarande om standards och det svänger grymt. Men lite av det krispiga och koncisa uttrycket försvinner.

Så sker även på Tune Up (SÅJ-CD 27), men här träder något annat in i dess ställe. Med Johansson och Roder hör vi Tobias Delius, åter på tenorsax, och pianisten Aki Takase. Soundet förtätas och blir grövre. Under solona tar sig både Delius och Takase betydligt större frihet med låtmaterialet och öppnar upp det för längre tolkningar. Och båda två är mycket fina jazzmusiker med många fina solon. Och även om Johansson och Roder egentligen är lika tydliga i rytmiken som i Cool Quartett är detta band så annorlunda att det inte finns anledning att jämföra dem. Riktigt bra!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry