Swans: The Seer

Swans
The Seer
Young Gods, YG45

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tis, 2012-12-18 14:23

Tritonus, det är också ett jävla intervall. Swans använder merparten av den halvtimmeslånga titellåten på The Seer till denna kusligt effektiva överstigande kvart, två ackord som upprepas igen och igen. Och igen. Och igen. Och igen. På väg mot ingenstans, inget crescendo, ingen tydlig utveckling. Men det finns ett slut. Även Swans, detta hårdaste/mörkaste/ondskefullaste av rockband, öppnar dörren och skänker efter trettiotvå minuter nåd. När Michael Gira vill.

Mytologin om Swans är exceptionell, och beryktad är bandledare Gira, olycksbådande som en norsk black metalist i cowboyhatt. Genom Swans karriär har mörkret alltid varit påtagligt, men på The Seer visar bandet upp flera nyanser av svart, ja rentav ljusare färger, till och med psykedeliska prismor och blandningar. Jag har inte alltid fallit i trans av den repetitiva kraften i expresståget Swans, den har sin meningsfullhet men kan bli enahanda. På The Seer, som är ett absolut magnifikt dubbelalbum, låter bandet inte bara låta våldsamt och aggressivt utan fyller också musiken med olika slags vibrationer och luftsammansättningar.

Instrumenteringen gör också sitt, här plockas det fram mer än den vanliga turnétrunken: säckpipor, dragspel, hackbräda, klockor, inte att förglömma en ”handmade violin thing”. Motorn i Swans musik har ju alltid varit gitarrbaserad rock, med noise och dissonanser som fälgar och takräcke, och det hörs så väl på The Seer. Michael Giras apokalyptiska texter målar sina stämningar, som inledande ”Lunacy”, där ordet mot slutet av låten repetitivt hamras av en kör som maniska skallar mot väggen.

Men det är så mycket mer än galenskap och brutalitet som gör The Seer till en av årets milstolpar. Rockriffen staplas, skiftar och utvecklas, de musikaliska rötterna spränger fram och blottar både blues och frijazz, drone delar utrymme med minimalism. Och country, jeesess! ”Songs For A Warrior” med Karen O på sång är som en smekning efter en käftsmäll. Ben Frost sätter också sin prägel på en låt, den nästan tjugo minuter långa ”A Piece Of The Sky”, där han kryptiskt krediteras för ”Fire Sounds (Acoustic and Synthetic)”. Det är en lisa att just Swans plockar in ambient efter att ha tumlat runt lyssnaren i bandets stenkvarn.

När Swans i somras spelade i Göteborg (på Pustervik under Way Out West) var bandledaren inte alltför sträv. Michael Gira höll förstås den kärva stilen och hackade på trummisen som inte alltid höll ihop takten, men tydligare framstod att det här bandet är en helhet, ett med sin musik, summan av mumman, en levande maskin som resultat av decennier av förstudier.

The Seer betyder ”Siaren”, men hur förutse Swans nästa steg? Detta opus vittnar om en framtid: intressant, kanske blomstrande, definitivt oklar. Må Swans länge sjunga sin svanesång.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry