Swans_To Be Kind

Swans
To Be Kind
Young God Records YG46 / Mute STUMM 364

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2014-05-29 15:32

När jag för några år sedan fick höra att Michael Gira skulle ”återuppväcka” (snarare än återförena) bandet Swans hörde jag mig själv sucka högt och därpå vila i någon slags likgiltighet. Jag hade inga problem med Gira, hans dåvarande projekt Angels of Light var det inget fel på; tvärtom beundrade jag honom för ett tämligen konsekvent låtskrivande, ett omedelbart igenkännligt anslag, omedelbara, kompromisslösa, aldrig sökta texter som vad jag minns aldrig fått mig att tänka att han upprepar sig. Ändå låter det ganska likt. Vissa kan kalla det trygghet, visst. Men med tanke på alla fiaskon som har skett i musikens namn under Pounds devis make it new så är bilden ur backspegelns perspektiv alltid snyggare om man putsat snarare än totalrenoverat. Liksom ens partner: visst är det mer spännande om det dyker upp små oväntade inslag, än en total personlighetsförändring? Om man skulle skala ner det hela till ett enda igenkänningstecken, när det gäller Michael Gira, så skulle det vara just avsaknaden av panik, och detta, i kontrast till hans texter, utgör själva ryggraden för Swans.

För mig är liknelsen med partnern inte långsökt. Swans (och sidoprojektet Skin) var kanske inte en religion men mycket väl en mytologi för mig som ung trevande idiot, på spaning efter den framtid som flytt. Gåshuden av musiken, tårarna av texten; aldrig har jag på samma sätt känt att en lp-skiva i ett pappomslag kan förvandlas till en spotlight som riktas rakt mot retinan av ens oansenliga, lortiga uppsyn. Det var utan tvivel ett slags emotionellt universitet. Jag lärde mig ingenting som helst om världen, men allt, vartenda skrymsle, om mig själv. Naturligtvis examinerades jag med högsta betyg. 1980-tal. Tonåring, hopplös och naiv nog att tro att alienation var ekvivalent med inkännande, att ensamhet är nyckeln till gemenskap.

Nåväl. Den där sucken över svanarnas återkomst var lång, kanske flera år. När jag slutligen inte kunde hålla mig skaffade jag mig My Father Will Guide Me up the Ropet to the Sky utan att vara särskilt begeistrad, liksom Fredrik Nybergs reaktion var det nog fler frågor än svar. The Seer, unisont hyllad av kritiker och därmed absolut längst ner på prioritetslistan, var bättre men fortfarande inte i närheten av den krypta där jag förvarade The Burning World, Ten Songs from Another World, White Light in the Mouth of Infinity och Love of Life.

Sedan tog det mig. I The Seer syns fullständigt att Gira har velat gå tillbaka till perioden under början av nittiotalet, fast utan dessa samplers och halvkitschiga ljudstrukturer. Då var de tunga som bly, men idag låter de daterade, liksom wellpapp. Med att återvända menar jag inte något sökande efter en förlorad nerv, eller att ”återta” av samma anledning som Kierkegaard vill beställa ett specifikt rum på ett hotell. Mer är det som en vän man träffar med många års mellanrum och fortsätter samtalet där det sist slutade, som om ingenting hänt, samtidigt som allt har hänt. Det Gira lyckades gjuta i sten i White Light in the Mouth of Infinity var en helt igenom rituell musik, en musikalisk extas där upplevelsen slutligen uppgår i allt det som är så mycket mer än summan av låtarna. Här stod det på sin spets: sjuminuterslåtarna, de rullande tunga trumrytmerna, en musikalisk hypnos som lockade fram lyssnaren ur skuggan av sitt jag, ett akustiskt självskadebeteende, söt som honung kramad ur djävulens rövhål.

Det handlar om mer än en snyggt skuren kontinuitet. To Be Kind är, utan tvivel, ett så kallat mästerverk; inte bara på grund av att jag redan efter första lyssningen drabbas av en direkt barnslig lust att skära halsen av mig. Det här är ett två timmar långt epos som lika mycket är en undersökning av hur nära musik kan komma begäret. Inte begär efter något, snarare som begärets själva begrepp, åtrån, förödmjukelsen, alla de graviterande krafterna som verkar inom människan. Om musiken på detta sätt kan bli en existentiell tyngdlag framstår Michael Gira som en masochismens Newton. Mitt i denna rituella storm av katatoniska rytmer växer skönheten fram, skönheten hos det perfekta som bara framträder i det imperfekta och avvikande. Det här är musik som vänder dig ryggen, inte för att utesluta dig utan för att få dig att klänga dig fast ännu hårdare, att göra förlusten monumental. Vi är i begäret. Både The Seer och To Be Kind är utformade som triptyker.

Det jag har saknat i de två tidigare skivorna är den fina balansen mellan den kvinnliga och manliga rösten som Gira och Jarboe gjorde unik på 80-talet. På To Be Kind fungerar det bättre, med gästande röster som St Vincent (Anne Erin Clark), Crass-legenden Little Annie (Ann Bandes) och Jennifer Church, även om jag kan sakna Jarboes små melankoliska solostycken. Produktionen är också fantastisk, där Swans huvudsakliga estetiska grepp, de otroligt långa styckena, vid närmare lyssningar framstår som små världar inuti världar, med inbäddat slagverk, trasiga pianon, märkliga stränginstrument, trasiga objekt, slag och skrik.

I sin recension av The Seer frågar Sven Rånlund slutligen vad framtiden har att skaffa för ett så kompromisslöst band som Swans. Nu fick vi en än mer intensifierad version av det samma, en potentierad, apoteosisk uppstigning i livets underjord. Frågan är om det går att toppa det här. Väljer bandet att sluta så har de lämnat oss ett altare, väljer de att fortsätta kommer det med säkerhet inte att göra oss missnöjda. Det som från början såg ut som ett fantasilöst återförenande av en 80-talssucce visar sig nu vara ett av 2000-talets hittills mäktigaste skapelser.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry