Syntjuntan_Schhh

Syntjuntan
schhh...
schhh SE3JQ12001

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2012-08-28 15:15

Skivan börjar som en störning, någon gammal film med dramatiskt innehåll, där ljudanläggningen kollapsat. Bara enstaka fragment tränger in. Ljudet smyger in från en annan dimension i tid och rum. Så småningom formar sig en väv i Ida Lundéns verk. För det är hon som öppnar albumet med ”Murghi Utha”.

Bättre kunde det inte vara. Det finns ett förhållningssätt hos Syntjuntan att ta det hela ganska vardagligt, låta musiken växa ur kroppens rörelser, ur arbete och hantverk. Deras sydda syntverk är ju vid det här laget kända över hela landet. Det är nog få konstnärer och musiker som så framgångsrikt har släppt in människor i sin värld. Och det fortsätter ännu.

Skivan liksom glider in i rummet där jag sitter. Lundéns stycke är besatt med slagverkaren Jonny Axelsson och trombonisten Ivo Nilsson och den så kallade Syntkretsen på småinstrument. Lundéns liveelektronik bryter sig bestämt väg. Och det är underbart att lyssna till hur Nilsson och Axelsson brottas tillbaka i makligt tempo. Verket blir ett oemotståndligt flöde. Och när efter ett tag några sliriga pauser kommer in ökar spänningen. De är exakt så långa att öronen sträcker sig vidare. Musiken tvekar aldrig att stanna upp och lyssna på sig själv, hämta kraft ända nerifrån tårna och skjuta energin upp genom gälla dissonanser. Men som sagt, alltid med maklig rytm, där varje litet ljud får plats.

Ingenstans finns de där klaustrofobiska rädslorna för tomrummet som proppar öronen fulla och blockerar hjärnan. Intensiteten är lika stor, och det förefaller mig som om musikerna helt och hållet litar på lyssnarnas musikaliska intelligens. Samma kraft men olika finns i alla fyra styckena på skivan, ”Hard Resistance” av Ann Rosén och ”Atmosfärisk drill” av Lise-Lotte Norelius samt den gemensamma ”Alva”.

Rosén har befolkat sitt stycke med elgitarrkvartetten KROCK och är också uppbackad av Syntkretsen. Det stycket har en helt annan karaktär. Öppnar närmast sirligt med en liten gitarrmelodi för att snart vända ut och in på plinkandet. Fler och fler störningar tränger sig på. Rosén vänder och vrider på den ljudbild hon valt som vore det ett stycke skulptur, som måste ses från alla håll. Uppmärksamheten flashar till då soundet tätnar, smutsas ner, skär sig. Roséns verk är på ett egenartat vis visuellt. Hon är djupt medveten om rummets betydelse. Det är få konstnärliga satsningar jag minns så starkt som hennes framträdande på Konstakademin i Stockholm för sju år sedan.

Volym är rum och rörelse. När jag nu framför mina högtalare inte kan gå runt själv låter hon verket slingra sig som en boa constrictor runt mig. Runt, runt. Och hennes känsla för texturer är maxad. Synthen är möjligheter till ytor, kroppar, rum. Att stycket vrider sig sakta runt mig hindrar inte, att hon kostar på sig en klimax, då allt upphör. Som att smälla igen dörren efter sig.

Norelius har bjudit in pianisten Kristine Scholz. Tillsammans skapar de ett verk som tråcklar och slingrar sig framåt som en liten rännil full av ljusglitter. Här är fokus på den mest effektiva återhållsamhet ett poem kan ha utan att förlora all sin strålglans. För det lyser, detta verk. I alla tre styckena finns det tillfälle att höra de individuella medlemmarnas helt olika förhållningssätt till syntharnas värld.

Då de samlas som trio i ”Alva” blir det mäktigt. Musiken sliter genast tag med skyar av ljud, som alla äger skilda kvaliteter. Försynt, fräsande, hackande, påstridig, de förenas i en gemensam ljudfest, som faktiskt är ett verkligt tungt svängnummer. Det har puls, mörker, rum och stor variation. Men inte heller här lockas de in i rädslan för tomrummet. Pauserna flyter som vatten mellan ljudkobbarna.

Det finns inget lättköpt, musiken stretar sig framåt om än med kraft. Då och då kommer små oväntade figurer in, som hoppar ur och kallar på uppmärksamhet. Ungefär som Annette Krebs i Berlin älskar att göra. Vänliga sabotage, som låter som felsägningar, men kallar alla till ny uppställning. Snart glider de bort i ett egenartat pipande rymdfluff och de avlägsnar sig diskret från rummet. Det är rätt banalt, men de lyckas göra det rätt magnifikt.

Det är ett värdefullt album därför att alla tre medlemmarna får träda fram i egen kraft och det är alltid lika fantastiskt att lyssna till Ivo Nilsson, Jonny Axelsson och Kristine Scholz. Innerlig musikalitet, för att snacka luddigt. Skivan har blivit omväxlande, för att använda en klyscha. Allting är klart och genomsiktligt. Musiken litar på lyssnaren.

Till sist. Fodralet är fina fisken, vackert formgiven med konventionella bilder från de olika spelningarna, och en frontsida där Syntjuntan ställt upp sig med samma välförtjänt sturskhet som Les Femmes Savantes från Berlin är så bra på. Att erövringen av musiken och rummet också speglas i bilden av musikerna själva kan synas som en bisak, men nog är mer än så. Uppställningen är en gest tagen från männens allvarliga hierarkiska rike av genier. När de snor detta grepp töms det på sin tomhet, ges ett nytt innehåll och blir en självklar bild av en självklar hantering av synthmusiken. Att hissa självständighetsflagg, säger man visst. Som lyssnare andas jag ut inför sådana porträtt. Och känner mig medräknad i musiken.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry