Tape: Mort + Rideau

Tape
Mort aux Vaches
Staalplaat MAV052
Tape
Rideau
Häpna H.25

Av: PM Jönsson

Publicerad: lör, 2009-10-31 16:12

I en intervju jag gjorde med Johan Berthling för några månader sedan sa han att Tape förhöjer misstagen till något vackert. En utmärkt strategi. Det är omöjligt att hitta något fult i trions musik, men den där tillåtande, prövande atmosfären, som verkar frodas när Johan Berthling, Andreas Berthling och Tomas Hallonsten spelar tillsammans genomsyrar alla gruppens skivor. Det gäller även årets två album: skivan i det holländska skivbolaget/nätverket Staalplaats Mort Aux Vaches-serie och Rideau på Johan Berthling och Klas Augustssons högkvalitativa etikett Häpna.

”Mort Aux Vaches” är ett anarkistiskt slagord myntat av Hakim Bey. Det betyder död åt korna. Korna är i det här sammanhanget etablissemanget. Under den parollen har Staalplaat i många år i samarbete med VPRO (Hollands statliga radio) spelat in och släppt limiterade skivor (Tapeplattan finns i 500 exemplar) med en lång rad artister/grupper. Skivorna är paketerade i speciella omslag. Snyggt. Silvergrå hårdplast med små hål i. Mörkare grå tejp med namnet Tape och titeln sitter hårt fastklistrat på det ljusare grå. En såndär liten guldfärgad ploppmoj som man håller fast kuvert med håller skivan på plats. Plaakatpunkdesign möter minimalism. Eller nåt.

Musiken på ”Mort Aux Vaches” spelades in live 6 september förra året dagen efter Tape gästat en liten festival i Amsterdam anordnad av Staalplaat. Musiken, 6 låtar, var improviserad med nyskrivet här och där. På Tapes hemsida kan man även läsa att de använde studions hammondorgel, stränginstrument som cittra, miniharpa, akustisk gitarr, plus syntar, elektronik, harmonium och fältinspelningar.

Skillnaden jämfört med Häpnaskivorna är livekaraktären, de improvisatoriska dragen, som påminner mycket om de konserter jag sett med Tape. På första låten, ”Drinking structure”, hörs fotsteg och avlägsna röster innan en orgel närmar sig, ganska likt Häpnakollegans Eric Malmbergs hammondvandringar. Olika digitala småljud dyker upp och försvinner. De är viktiga i soundet. Detaljrikedomen är ett av Tapes signum. Harmonium skapar dronestämningen. Den andra låten, ”Reversed flames”, byggs upp mer melodiskt, med akustisk gitarr i centrum. På ”Straw optics” vet jag inte om det är syrsor eller renodlat digitala ljud som surrsusar i bakgrunden. Musiken har något betraktande över sig, samtidigt avslappnat. Som att följa fjärilars rörelser. De olika instrumenten krockar aldrig med varandra, utan knyter samman, utökar färgerna. Sprickorna är sällan hotfulla, snarare som ett halvmörkt moln utan regn. Nja, det kanske regnar, en stund på den något mörkare ”Summonspipe”, avsvalkande stril. Gitarrplockandet, drone, orgel och allt det andra trycks ihop på den avslutande, vackra ”Filtered rays”.

”Rideau” är inspelad i Köln med Marcus Schmickler (Pluramon) som producent. För första gången har Tape jobbat med någon utanför bandet. Vad har hänt? Ja, lite hårdare klanger, kanske inte kallare, men något stramare. Längre låtar, tydligare melodier. Men de har ingalunda lämnat de akustiska och digitala stigarna för att ge sig ut på Autobahn. Fortfarande försiktigt och minimalistiskt - med mängder av nyanser. Inledande ”Sunrefrain” har något episkt över sig, med en orgelslinga som tittar uppåt, som vill långt bort, en postrockgitarr säger hej häng med och - plötsligt - det blir varmare, stark sol, en melodi bryter ut, för att försvinna, och återkomma några gånger. Maffigt när blås kommer in som stegringseffekt. När låten avstannar, landar, når målet, har det gått elva minuter.

Resten av skivan har inte riktigt samma ljus/mörker-dynamik. Men det är bra hela vägen. Sakta sugs man in i en absorberande musikvärld. ”A spire” är rytmisk, ovanligt högt tempo för att vara Tape, först piano som motor, sedan gitarr, och xylofon eller liknande, stråkar, ett flöde av melodi och rytm som förenas i en attraktiv mix. Även den här låten är lång, över tio minuter, kanske lite för lång faktiskt. ”Sand dunes” måste vara det ”poppigaste” Tape gjort - med en omedelbar melodi som borrar sig fast i skallen. ”Exuma” var en av höjdpunkterna när Tape spelade på Nefertiti tidigt i höstas. Böljande droneklanger kontrasteras mot rytmen av en maracas och lågmält rasslande ljud. ”Long lost engine” är en passande sistalåt. Den har lite av samma karaktär som ”Sunrefrain”, lugnet efter stormen-känsla, ny dag, nya tag, dagg på gräset.

Med årets två album har Tape tagit nya steg - men är kvar i samma glänta. De förenar det tysta och vilande med melodiska och rytmiska fickor. Har ett alldeles eget sound. Härligt svåra att genreplacera. Båda skivorna, särskilt Rideau, vill spelas igen och igen.

(Publicerad 2005)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry