Tarfala Trio Syzygy

Tarfala Trio
Syzygy
NoBusiness NBLP 35/36

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tors, 2011-10-20 17:28

Tarfala Trio med Mats Gustafsson, Barry Guy och Raymond Strid spelar en mycket angelägen musik. Inte för att den skulle vara nyskapande, det är den inte, utan för att den är framförd på ett så fenomenalt sätt. Det är en musik som skulle ha kunnat spelats in för länge sedan – eller långt in i framtiden. Men det gör den absolut inte sämre, tidlös musik håller… Vad som ändock binder upp musiken är de tre medverkande musikerna, de sätter minst sagt prägel. Raymond Strids rullande polyrytmer, Mats Gustafssons kraftfulla klang och Barry Guys briljanta vandringar mellan jazz, impro och nutida.

Tarfala Trio har en snart 20-årig historia. Det började på en festival i Stockholm 1992, men trion tog sedan ett uppehåll. Två skivor har tidigare kommit ut på Maya Recordings och nu är det dags för denna dubbel-lp plus ensidig vinylsjua. Mycket snyggt och välgjort omslag med liten booklet med bilder Ziga Koritnik. Bra tryck på både vinyl och omslag. Musiken är inspelad i Belgien i november 2009.

Även om saker och ting återkommer tar de sidlånga improvisationerna olika vägar. Den mest fragmentariska är inte helt oväntat ”Lapilli fragments”. Raymond Strid spelar oregelbundna rytmer på sitt karaktäristiska sätt, han vidrör trummor och cymbaler snarare än slår på dem, rullar fram rytmerna. Såväl Mats Gustafsson och Barry Guy gör instick, det kränger fram och tillbaka. Samtidigt finns utrymme för det utdragna med långa klanger på saxofonen och långa drag med stråken på basen. Till och med melodier får plats. ”Broken by Fire” går också mellan ytterligheterna, å ena sidan är det den kraftfullaste låten med mullrande instrument och en vrålade Gustafsson. Men det också den vänaste, mjukt avslutas den både vackert och fridfullt.

Mats Gustafsson är i högform, växlar mellan nästan melodiskt spel och sina raka mullrande klangstreck. Han bubblar och fräser, men är också mjuk och vänlig. Musiker som Evan Parker och Albert Ayler uppmärksammas med citat. Som i ”Cool in flight” där virvlar à la Evan Parker snurrar upp tillvaron. Eller senare i samma låt där Ayler-influerat spel ges utrymme. Spännande är hur även Strid och Guy hänger på, deras lätta anslag och fria rytmik för tankarna till Sunny Murray och Gary Peacock på Aylers tidiga ESP-skivor från mitten av 60-talet. På samma låt spelar Barry Guy ett makalöst bassolo – det kränger och svänger med smaker av trä, metall och tagel från instrument, attiraljer och stråke.

Jag märker hur musiken samtidigt föder funderingar. Tänker först att de håller tillbaka i sina improvisationer, att de medvetet utelämnar det expressiva . Men så fan heller, istället för att vända energin utåt (vilket de också gör), så vänder de den ofta inåt. Resultatet blir något helt annat: en mycket koncentrerad musik fylld av luft och korta pauser. Nu är inte det hela sanningen, ibland släpper trion lös besten och du har den genast i hasorna.

Som sagt, det är en mycket angelägen musik Tarfala Trio spelar. Köp den – innan de 600 exemplaren är slut.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry