Teatime

Garry Todd, Nigel Combes, Steve Beresford, John Russell, Dave Solomon
Teatime
Emanem 5009

Av: Thomas Millroth

Publicerad: lör, 2010-11-27 19:03

Det här är ett album att bli villkorslöst förtjust i. Konvolutet är i återhållet, grynigt svartvitt som om det var fråga om en dokumentation av konceptkonst. Då detta gjordes var musikerna unga och ganska oerfarna i skuggan av Evan Parker, John Stevens och Derek Bailey. Den äldsta inspelningen är gjord 1973 av den i London nyanlände gitarristen John Russell tillsammans med slagverksspelaren Dave Solomon. Den färskaste är gjord två år senare med tenorsaxofonisten Garry Todd och pianisten Steve Beresford tillsammans med Russell och Solomon. I tre stycken från 1975 tillkommer också violinisten Nigel Coombes, som också bidrar med några blyga elektroniska insatser (”low grade electronics” noterar Martin Davidson i ett typiskt understatement).

Den här skivans första elva stycken gavs ut på en tidig Incusplatta. Det sista spåret på albumet är tidigare outgivet, signerat Russell-Solomon. Sammantaget lägger detta album mycket till vår uppfattning om den klassiska brittiska impron.
Russell spelar genomgående elgitarr. Tillsammans med Solomons ivriga trumspel skapar han en bumlande, ylande ström av ljud, men med rytmiska markeringar av ett jämnare slag än vad till exempel John Stevens eller Derek Bailey skulle ha gjort. Det är ett tidigt och mycket lyckat exempel på mötet mellan akustiska och elektroniska instrument men här med blandad erfarenhet från frijazz (Sonny Sharrock t.ex.), rock och fri impro. Det är röjigt så det räcker.

Men jag blir också förvånad – jag hörde många av de här musikerna i min ungdom – hur mycket melodifragment som dröjer kvar. En sönderriven ljudbild fladdrar rätt friskt ändå. Torrheten är fjärran, fragmentet är laddat. Och så tänker jag, att det här är ju trettiofem år sedan. En föregångare till No wave-musiken i New York på sitt vis. Inte minst Sonic Youth. Dessutom är det här samtida med Bruce Springsteen. Det är helt olika men lika hetsigt och bredbent. Jag vågar nog tala om ett slags socialt grundad musik, en lortig hantering av tonerna, som luktar förstäder. Faktiskt. En del av musikerkooperativet i London ägde rum i förorter, ambitionerna var också sociala och utopiska. Jag hör en ilska som söker sin form medan en gammal mall löses upp. Kan inte låta bli att associera till Bruce Springsteen och all den kanske skickliga men ändå gubbiga rock som blivit följden. Kanske är det här då ett slags gubbimpro med tanke på de många ekon vi ännu hör, fast kanske mycket skickligare utförda.

Gubbimpro, alltså?! Det är i så fall en samtidskritik men också en självbekännelse av en som var hängiven älskare då och i lika hög grad är det nu. Rebellisk älskare, borde jag kanske skriva och framträda i helfigur i narrspegeln. Men ändå litet allvarligt menat. Med adress till dem som i dag älskar ihjäl den här sortens musik, vill jag nog vädja att de ska försöka längta lika starkt som de här musikerna gjorde, när de handlöst kastade sig ut i detta hav av spolierade utopier och trasiga musikfragment för att komma upp på andra stranden.

Alla ni gubbimpromusiker, som tar åt sig av epitet, vilken strand längtar ni till? För ni kan väl inte drömma om Musicians Co´op 1975?

Det svartvita konvolutet talar sitt språk. Liksom de unga musikernas häftigt utsvängda brallor. Det var länge sedan, en oreproducerbar tid med Maggie Thatcher emellan dem och oss, det var en idé, som vi får ett knappt dokument från. Ett tidsdokument från en konstnärligt ovanligt kreativ period. Det är väl sånt man ska längta efter.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry