Thanos Chrysakis x 2

Thanos Chrysakis
Above The Hidden Track An Endless Blaze
Aural Terrains ‎TRRN0929
Chrysakis/Rodrigues/Moimeme/Rodrigues/Mira
Exaíphnes
Creative Sources ‎CS310CD

Av: Jens Holmberg

Publicerad: tors, 2015-12-17 20:40

Den Athenfödde tonsättaren Thanos Chrysakis är mycket aktiv på skivfronten. Ständigt aktuell med nya beställningsverk och skivor. När hans promo-skivor anländer brukar jag roa mig med att kolla frimärkena först, eftersom de vittnar om var i världen han befinner sig just för stunden. Senast vill jag minnas att det var Ukraina. Hur som helst, hans senaste soloskiva med den vackra titeln Above The Hidden Track An Endless Blaze bjuder på tretton stycken elektroakustisk musik. I det verksamhetsfältet är Chrysakis hemma och musiken är inspelad för något år sedan i Alpha Studio på Visby International Centre for Composers och i Meridian Studio.

Det är musik som flödar fram i föränderliga färger och klanger. Stundtals ganska intensivt även om formerna är stramt sammanhållna. Det myllrar av ljud. Hans sonora skapelser bjuder på allt från gurglande radioskval till fältinspelningar, processad elektronik och slagverk. Tusan om jag inte hör en harpa också. Det finns inte mycket information i skivans konvolut utan jag får lita till mitt sinne.

Till skillnad från den tidigare soloskivan ΕΚΝΗΨΙΣ från 2012, som bestod av tre längre stycken, är Above The Hidden Track An Endless Blaze mer fragmentarisk till sin form. Ljudbilden är också aggressivare och inte lika nedtonad som på föregångaren. Styckena far runt som små minnesfragment. På titelspåret "Hidden in the Rose" tycker jag mig höra en sakral mässa från fjärran land. Röster där bara konturerna är kvar. Medan "Interstellar Sacraments" marimbaliknande ljud får mig att tänka på uppspeedad 50-talsjazz. "Black Cat Serenity" däremot för mina tankar till djurvärlden, där svarta skuggor tassar runt. Flera av styckena på skivan har faktiskt namn efter djur, särskilt fåglar. Och visst går det att förnimma delar av en exotisk fauna i flera av dessa organiska ljudskisser.

Chrysakis är en mästare att bygga upp spänningsfält. Och han gör det med små medel. Skruvar lite här, flyttar och ställer på tvärs. Plötsligt ändrar musiken innebörd. Och det är i detaljerna styrkan sitter. När ljudbilden flimrar som mest är det som att befinna sig i ett kalejdoskop av virvlande regnbågsfärger.

Även om det inte är lika koncentrerade stycken på denna soloskiva blir helhetsintrycket gott. Att musiken är uppstyckad i mindre bitar håller snarare intresset vid liv, då inget är det andra likt och de skickligt sammanfogade berättelserna är som ögonblicksbilder av vår kaotiska omvärld. Kanske är det en reseskildring Chrysakis ger oss. Men det förtäljer inte historien. Vi får lita till sinnet igen. Avslutningvis kan jag konstatera att det precis som på ΕΚΝΗΨΙΣ är de små detaljerna som gör den stora berättelsen.

Albumet Exaíphnes utgörs av en kvintett musiker bestående av Thanos Chrysakis (piano och harpa), Ernesto Rodrigues (viola), Abdul Moimême (elektrisk gitarr) Guilherme Rodrigues (cello) och Miguel Mira (kontrabas). De bjuder på en musik som är betydligt mer nedtonad än Above The Hidden Track An Endless Blaze.

Exaíphnes betyder ”plötslig” eller ”oväntad”.Titeln till trots rör sig musiken i ett jämnt flöde och tar inga dramatiska vändningar. Gruppen rör sig inom den fria improvisationens ramar och deras klangspråk är stramt och distinkt. Vi bevittnar ingen storm när instrumenten ljuder utan snarare lätta brisar och stackmoln.

Även om det här inte är ett soloalbum tycker jag mig ana att det är Chrysakis som satt upp ramarna. Exaíphnes är inspelat och producerat av honom och bär hans karakteristiska drag, där det framförallt är de ringlande, lite oroliga tonerna och den skira klangfullheten som jag tänker på. Detaljerna igen.

Även här är musiken återhållen och samspelet stillsamt sökande. Instrumenten låter sig höras i små toner och sjunger långsamt till varandra. Ibland är de knappt hörbara. De tre styckena på skivan glider fram genom dimhöljda landskap där skimrande samspel lyfter himlen. Denna kvintett har en särledes fin förmåga att hitta varandra i dessa konturlösa vatten och deras färdigheter går inte att klaga på. Det enda jag vänder mig emot är att det är ett ganska kort album (27 minuter) och det är lite synd. Men likväl är Exaíphnes en övertygande skiva, trots att underbart är alldeles för kort i just det här fallet.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry