Thomas Ankersmit: Figueroa Terrace

Thomas Ankersmit
Figueroa Terrace
Touch TO:93

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tis, 2014-06-24 21:10

Thomas Ankersmit är en kändis på Europas konsert- och festivalscener, så det är lite förvånande att Figueroa Terrace är hans egentliga solodebut. Med åren har han växlat mellan saxofon och dator men alltmer fastnat för analoga modularsyntar, framför allt Serge-synten med sina unika ljud och tekniker. Serge är ett krävande liveinstrument, men just i det här fallet är det så lyckligt att den exceptionelle musikern också är en unik komponist.

För ett par år sedan fick Ankersmit en inbjudan till CalArts elektronmusikstudio i Los Angeles, där Sergesynten ursprungligen utvecklades i början av 70-talet. Ett nyrestaurerat och upphottat system, ”Black Serge”, ställdes till hans förfogande – och som han utnyttjat förmånen! Musiken som utgör den 37 minuter långa kompositionen är fjärran den våg av drånande eller bubblande modularmusik som vuxit fram på senare år, snarare kommer man att tänka på mikrotonal datormusik med komplexa signalflöden som skär som japanska köksknivar i öronen.

Det känns lite apart att tala om ”satser”, men stycket är utan tvivel komponerat med tanke på en stormforms förlopp. Den inledande delen är en tre minuter lång mikroskopisk svärm av höga frekvenser. Därefter en ensam, långsam ton som utvecklar sig från det skirt behagliga mot ett alltmer extremt frekvensomfång. I det statiska infogas brus och panorerade detaljer, element på djupet framträder som fascinerande förvränger känslan av det akustiska rummet. Stycket verkar inte vara komponerat för 4- eller 8-kanaligt system, men det vore definitivt en upplevelse att gå in i musiken med fler dimensioner än stereobildens.

Om Figueroa Terrace är kantig i detaljerna är satserna som helhet snarare dröjande, utan att alltför tydligt staka ut vägen. Med en knapp tredjedel kvar förebådar ett oroligt analogt fågelkvitter styckets enda riktiga baston – inte punkterad, inte långdragen, inte basen som golv och vägg utan snarare, får jag för mig, som ett – vafan, varför inte!

Det märkvärdiga med komplexa modularsystem som det Ankersmit spelat på är att arkitekturen är vidöppen, det finns ofantligt många in- och utgångar för kontrollspänningen att färdas och forma ljuden. Hans stycke är ambitiöst och precist, stramt och snyggt, levande och fullt av kontraster. Elektronisk musik med sällsam fysisk touch.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry