Thomas Gunillasson: Glashus

Thomas Gunillasson
Glashus
Boogiepost BPCD 014

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2014-08-11 17:34

Gitarristen Thomas Gunillasson har ett förflutet i indiepopbandet The Dora Steins och punkbandet Militanta Jazzmusiker. I fonden finns hårdrocksår uppe i Kiruna men närmare ligger hans samarbete med Lindha Kallerdal. Själv har jag hört honom live på Nya Perspektiv i Västerås. Utan att lita för mycket på minnet tycker jag mig känna igen honom på debutskivan. Samtidigt inte. Det är fortfarande gitarrbaserat, minimalt med röst. Det är tajt och perfektionistiskt, knappt och skarpt i konturerna. Det är en mycket väl genomarbetad produktion helt präglad av studioarbetet. Gunillasson spelar gitarr och keyboard, Thomas Backman saxofon, Johannes Lundberg bas och Johan Björklund slagverk. Det är alltså inte en så poppig eller rockig sättning som den jag minns honom i.

Här är många lager gitarrer i lakoniska formuleringar. Ofta skaver lagren mot varandra till små förskjutningar, vilket naturligtvis skapar fina rytmer. Beatet är fast och stadigt, rörligt och tungt. I botten finns alltså en pondus av groove och rytmer.
Det som gör musiken intressant är hur gitarrspelet flyter över detta i en blandning av markeringar och litet jazziga utflykter. Det hörs ibland som han gör kollage, där musikbitar rivs ut och fogas över varandra. Men det som slår mig är just det jazziga. Vilket förstås Backman bidrar till med många sångbara insatser och litet lagom pepprade soloinsatser. Det påminner i största allmänhet om den sortens jazzrock som växte fram under 1970-talet. Men här har vägen gått tvärtom så att säga, indiekaraktären med viss inåtvändhet har byggts ut med allmänna jazzinfluenser.

Jag skriver allmänna, för det finns inga förbindelser med dagens jazzmusiker som till exempel Jonas Kullhammar eller Emil Strandberg. Deras spel är både fränare och på många vis mer episkt och berättande. Det här är musik som utgår från korta episoder och effekter ur jazzens allmänna förråd.

De gör det bra. Mycket bra. Stundtals glimrar det av ett oväntat vemod. Hela tiden upplever jag hur noga musikerna sökt en skönhet utanför genrerna som de kan kalla sin egen. Märkligt nog tycker jag de lyckas bäst med detta, då de skruvar upp intensiteten. Svänget lyfter melodilinjerna och klangerna blir då som ett slags reflexer i ett upprört vattendrag.

I de mer lyriska styckena är de för mina öron för avvaktande och försiktiga, som om de ängslades att göra fel. Musiken är välgjord, produktionen perfekt, alla musikerna är på topp. Bandet är tajt och intensivt, ibland innerligt. För mig är detta startpunkten för en rad variationer framöver, där jag föreställer mig hur de tar med olika musiker i de mest skilda konstellationer. Gärna vokalt. Kallerdahl har jag redan nämnt... det finns också andra.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry