Thomas Lehn x3

Shift
Songs from Aipotu
Leo LR599
LHZ+H
Scope
Monotype 044
6ix
Almost even further
Leo LR644

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tis, 2012-06-26 19:49

Thomas Lehn har sedan tidigt 90-tal varit aktiv på den produktiva europeiska improvisationsscenen. Efter tidiga försök på minimoog gick han snabbt över till Synthi A, en modulär analog synt utbyggd med ett tangentbord. Med dessa har han utvecklat ett eget sound inom live-elektroniken med djupborrningar i såväl subtila som högst expressiva sammanhang. Han debuterade redan 1995 på en av Gunter Christmanns Vario-projekt som gavs ut i en samproduktion med bland annat svenska Blue Tower Records.

Bland alla tillfälliga projekt ingår han också i några mer fasta grupper och projekt, bland annat med trumslagaren Gerry Hemingway som gav ut den uppmärksammade dubbel-cd:n Tom & Gerry på Erstwhile, men också med Keith Rowes storgrupp Mimeo samt Marcus Schmickler. Med Schmickler var han på Fylkingen i början av året och spelade en fantastisk konsert där den analoga och digitala elektroniken möttes i en mycket kontrastrik musik.

För mig handlar Thomas Lehn uteslutande om sound. Ur sin analoga synt får han obegränsat med ljud och klanger. Det bubblar och svischar, kränger och skriker, ilar och biter, hackar och puttrar, men sällan närmar han sig melodik eller harmonik. Ibland kan hans sound snarare uppfattas som ett ”störande element”, även för den vane lyssnaren. Lite av buspojke således, men naturligtvis är Thomas Lehn mer än så. Hans live-elektronik vidgar det musikaliska språket på ett högst märkbart sätt. Han tillför något annat. Kanske är det tydligast när sammanhanget han ingår i – i alla fall till viss del – är idiomatiskt. Som i gruppen Shift som spelar en form av muterad frijazz på den eminenta Songs from Aiputo (inspelad 2008/2009). Martin Blumes trummor och Dieter Manderscheids bas rullar på bra medan pianisten Philip Zoubek och saxofonisten/klarinettisten Frank Gratkowski snurrar på klangerna. Tillsammans med Lehns abstrakta och elektroniska mångfald blir det något annat än om, låt oss säga en trumpetare var med i gruppen. Det handlar självklart om att själva klangen är annorlunda, men också om hur Lehn formar klangen. Att han är en god lyssnare är uppenbart, om än han sticker ut anpassar han sig till det sammanhang han befinner sig i. Med Shift blir hans medverkan rent vertikal, korta klanger som bubblar eller slår in kilar i ljudbilden.

Med LHZ+H blir det något annat. Trion Lehn, Carl Ludwig Hübsch på tuba och pianisten Philip Zoubek är här utbyggd till kvartett med Franz Hautzinger på kvartstonstrumpet och delay. Med långa klangliga linjer är musiken mycket horisontell. Det är lågmält och mystiskt. Ofta är det lågmält men gemensamma organiska intensitetsökningar ger musiken olika tyngd. Zoubek går in i pianot innandöme, tubans mässingssound står tung bredvid Hautzingers trubbiga trumpetskär. Vad som är Thomas Lehn är inte alltid lätt att hålla reda på i denna abstrakta ljudvärld. Han är inte alls lika vertikal som i Shift, men man ska inte bedras av det organiska uttrycket. I det lilla står Lehn även här för en hel del bubbel och korta inpass. Scope är en mycket intressant skiva. Instrumenteringen är ovanlig och fungerar väldigt bra. Musiken befinner sig betydligt närmare konstmusiken än jazzen.

På den purfärska Almost Even Further försöker pianisten Jacques Demierre och saxofonisten Urs Leimgruber med sextetten 6ix ta improvisationen ännu ett steg i sitt sökande. Med stjärnskottet Okkyung Lee på cello, veteranen Roger Turner på slagverk, Lehn på analog synt och den för mig okända Dorothea Schurch på sång och såg tycker jag att sextetten lyckas bra i sitt uppsåt. De gräver djupt i klangerna men behåller skärpan och spelar en stundtals mycket dramatisk musik. Attacken i anslaget finns kvar även när de blir lågmälda. Det är mycket distinkt. När de myllrar bland klangerna är det likaväl transparent och allt är hörbart. Här handlar det inte om att bygga ljudliga väggar som skärmar av, snarare skulle jag likna det vid ett pointillistiskt utförande, detta träffande begrepp från konstvärlden som beskriver hur många små punkter skapar subtila helheter. Att samtidigt prata om dramatik och subtilitet kan tyckas motsägelsefullt, och är det naturligtvis. Men i det motsägelsefulla kan också finnas en mycket kreativ kraft, vilket i denna musik bevisas med all tydlighet.

Med dessa tre skivor visar Thomas Lehn sin musikaliska bredd, från den muterade frijazzen och det expressiva uttrycket hos Shift till det abstrakta hos LHZ+H och det distinkta hos 6ix. Han är tveklöst en intressant musiker.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry