Thus Cardiac

Thus:Owls
Cardiac Malformations
Hoob CD 012

Av: PM Jönsson

Publicerad: tis, 2009-09-29 14:57

Erika Alexandersson har mest uppmärksammats som sångerska i duon Josef & Erika. På senare tid har hon även sjungit med Lonely, Dear, spelat in en skiva med improduon The Moth och sysslat med soloprojektet eRika, som släppt en platta på ett japanskt skivbolag. En mångsidig sångerska som tycks följa sin inre röst, ointresserad av att passa in i färdiga mallar. Och det gäller verkligen debutalbumet med Thus:Owls, från början en vidareutveckling av eRika, som numera är ett band, med en vildvuxen samling musiker som bland annat spelar/spelat med Paavo, nämnda Lonely, Dear och Koop. Samt den kanadensiska gitarristen Simon Angell som pysslat med alltifrån dramatisk pop med Patrick Watson till diverse experimenterande.

Ibland kan Erika Alexandersson sjunga snarlikt Anna Ternheim, men hon har en mycket större spännvidd, och har mer gemensamt med Lindha Kallerdahl, Mariam Wallentin (Wildbirds & Peacedrums) och Ellekari Larsson (The Tiny) för att nämna de mest självklara svenska släktingarna på sångträdet. Rösten är ett instrument, något man kan laborera med, utforska. Hon växlar mellan jazz, pop, rock, improvisation, sjunger ut, bryter syntax, och flera låtar har operaliknande inslag som har mer gemensamt med Coco Rosie än Malena Ernman även om skivans sista låt, den mäktiga ”The Atlantic” skulle kunna vara ett soundtrack till en hallucination där hela schlagerfestivalen flög ut i rymden och svävade iväg till främmande solsystem. Eller om valfri arena sakta sjönk ner i havet med delfiner och fiskar som förvånade åskådare.

Det är svårt att klassificera Thus:Owls. Vilket – så klart – enbart är positivt. Mycket som händer i låtarna, knivskarpa, fantasieggande arrangemang, rymlig produktion och tvära kast som tvinnas ihop på – i de flesta fall – lyckade sätt. Redan på första låten, ”Yellow Desert” förstår man att det är musik som kan flyga åt alla möjliga håll, tramporgel möter flöjt, Erika Alexandersson ger rösten olika skepnader, gitarren snurrar runt ett par varv, en popmelodi dyker upp då och då, och alltsammans avslutas oväntat och alldeles självklart.

”Climbing the Fjelds of Norway” är på ett plan en rak poplåt och med mer avskalat tempo kunde den vara hämtad från någon av Josef & Erikas två skivor. Men även här är det små detaljer och vändningar som kryddar soundet. ”Sometimes” studsar och struttar i skev karnevalyra, Alexandersson flyger med rösten, och så kommer det ett par korta sekvenser med stråkar och piano som får mig att tänka på Lisa Germano. Även ”Let Your Blood Run” förenar olika element på överraskande sätt, artrock à la King Crimson samtalar med vibrafon och Cecilia Perssons pianofärger. Titeln talar på ”A Volcano In My Chest”, det låter som hon försöker sjunga sig ut från ett låst rum, pratsjunger i snabbt tempo och musiken rymmer från en Brechtpjäs.

”The Sun is Burning Ur Skin” och ”You Arose the Ghosts” blir däremot lite stillastående. Det är de vanligaste låtarna. Fint, med viss suggestionskraft, men utan pirr i magen. Då gillar jag mer när det samtidigt är storslaget och mystiskt, som på ”Eagles Coming In”, ”My Thoughts Ain´t Lovely” och ”When She Arrived”. Den sistnämnda har trombon och flugelhorn och fanfarer, men det fungerar, förbaskat snyggt producerat och arrangerat!

Jag såg Thus:Owls live när Hoob firade 5 år förra veckan, i samband med Swedish Jazz Celebration. Det var deras andra konsert eller något sånt, men även om några låtar kändes ofärdiga på scen var det en hisnande upplevelse, och när musiken har så mycket utrymme och olika ingångar tror jag att Thus:Owls kan utveckla materialet ytterligare i en livekontext. Det ska bli spännande att följa framtida äventyr. En ovanligt originell och bra svensk skiva.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry