Tiziana Bertoncini, Thomas Lehn: Horsky Park

Tiziana Bertoncini, Thomas Lehn
Horsky Park
Another Timbre at40

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2011-06-16 16:25

Thomas Lehns analoga synth är fylld av gnistregn, han själv kokar över av lust att spela, jag vet ingen som är så omöjlig att hejda som han. Därför är de flesta av hans album öppna och spelglada, trots ovillkorlig experimentlusta och obönhörliga impronerver.

Sedan nio år tillbaka samarbetar han med violinisten Tiziana Bertoncini. Hon är lika kraftfull i ton och utspel som vilken gammal jazzlirare som helst. Det är fullt ös och mer än heltäckande teknik.
Skivan har två spår. Den halvtimmeslånga ”Galaverna” är inspelad i en utställningshall i Milano 2010. Musiken bor i ett stort rum med högt till tak. Lehn fyller med med sina syntböljor och Bertoncini surfar på topparna, skär genom ytan med sin fantastiska teknik. Det är inte tråkigt en sekund. Snarare ett magpirrande äventyr att följa de två. Och sällan har två ljudbilder så gärna gift sig med varandra som här, då violin och synth möts.

Andra stycket, ”Moss Agate”, är kortare och hämtat från en live performance i Heidelberg 2006, där spelarna inte delade rum direkt utan huserade i var sin container. Föreställningen innehöll, vad jag förstår, mycket mer än enbart en duo mellan Bertoncini och Lehn.

Det präglar musiken. Försiktiga slag mot violinens klangkropp flaggar först ensamma i ett ödsligt ljudlandskap, där Lehns synt skär som om det vore starkt ljus i ett stort mörker. Vissa ljud hörs långt borta, andra kryper nära. Det är först efter fyra-fem minuter som de finner varandra och Bertoncini blandar vassa stårkdrag med ettrigt pizzicatospel och musikerna riktigt får tag i varandra.

Vid det laget verkar de båda ha glömt av den installatoriska omgivningen för sitt täta samspel. Litet leker Lehn med rumsligheten genom retfullt ekospel, där några musikaliska formler upprepas. Bertoncini bär musiken över det anekdotiska med sitt distinkta spel, där ekoformerna finner en form att förändras i. Med henne förs musiken obönhörligt framåt mot en brant kulmen och upplösning i några kristallinska toner. Det känns att ha ropat i skogen och plötsligt befinna sig på en äng.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry