Tony Conrad/C. Spencer Yeh/Michael F. Duch

Tony Conrad/C. Spencer Yeh/Michael F. Duch
Musculus Trapezius
Pica Disk 013

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tors, 2010-02-18 00:15

Trapeziusmuskeln – som också kallas kappmuskeln för att den håller uppe kappan – är det där partiet under halsen som kroppsbyggare bullar upp för att se mer groteska ut. Att samma muskel ger problem för stråkmusiker som spelar monotont visste du inte, men det är sant.

Symptomet har beskrivits i en vetenskaplig rapport, med titeln EMG Trapezius Muscle Activity Pattern in String Players: Part I – Is There Variability in the Playing Technique?. Med norsk humor har studien letat sig ända till hemsidan för Lasse Marhaugs skivbolag Pica Disk där dilemmat beskrivs så här: ”Work-related neck and shoulder disorders are a great problem for string musicians; a playing technique with more relaxed muscles and a greater variation in the muscle activity pattern, i.e., with shorter sequences at a varied number of amplitude levels... might prevent pain."

Musculus Trapezius, som alltså utkommit på nämnda Pica Disk, lär behöva mer än en skröna för att sälja hyggligt. Hänger det på innehållet är det inga problem, skivan är en klockren pärla. Musiken är inte ens enformig (vilket förstås är humor också det).

Inspelningen gjordes en februaridag för två år i Sofienbergskyrkan i Oslo. Tony Conrad på cembalo och violin, C. Spencer Yeh på piano och violin, Michael F. Duch på kontrabas. Jim O’Rourke har mastrat och lyft fram de skarpa violinerna och placerat basen som en varm filt inunder. Kändis eller inte, det är en extremt välljudande produktion.

Kyrkorummet präglar ljudbilden. Från de inledande slappa fingerdragningarna längs cembalons strängar, ett E som faller tungt och fyller upp pianot, en ekande hostning, stråken som klonkar mot baskroppen. Det är början på en drygt timslång improvisation som möjligen är minimalistisk om man ser till antalet toner som spelas, men därutöver kränger det av dynamik och skör, närmast andlig dramatik.

Tony Conrad gjorde för några år sedan en fantastisk konsert under en iDEAL-kväll på Nefertiti, på nära håll kunde man uppleva med vilken precision hans fåtoniga musik slipats i decennier. Nyansrik minns jag också Michael Duchs solokonsert på GEIGER-festivalen 2007. C. Spencer Yeh, som jag bara handlat skivor av, live, har en väldokumenterad bakgrund i band som Burning Star Core men också som drånande solist och violinmodernist.

Samspelet tycks ha varit strålande den där februaridagen. Närmast intuitivt. Kroppsligt. Duchs kontrabas skapar ryggrad och hud, Conrad är muskler och nerviga senor, Yeh på piano och violin är vigheten som ger musiken ibland en direkt barock spänst.

Toner dras ut i det oändliga. Det maler och maler kusligt vackert, i någon mening i samma minimalistiska gräddfil som Tony Conrads och Fausts Outside The Dream Syndicate från 1973. Skillnaden är dynamiken – Musculus Trapezius känns som en rikare improvisation, mörk och dov, ändå ljusstark. Jag tror jag spelar den igen.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry