Travelling Tribes Artificial Moonlight

Travelling Tribes
Artificial Moonlights
ILK 232

Av: Jens Holmberg

Publicerad: tors, 2015-05-21 22:35

Artificial Moonlights är Köpenhamnskvartettens andra album. De hyllades i hemlandet för debuten och bandets eklektiska musik fortsätter att charma även på skiva nummer två. Deras musik myllrar av liv och på detta alster har Gamelan-toner fått en alldeles särskild betydelse. I den indonesiska slagverksmusiken tycks bandet hittat sitt verktyg för att accentuera sina allra djupaste känslor. Och för att få rätt feeling lånade de under två månaders tid slaginstrument från den indonesiska ambassaden i Köpenhamn. Resultat bjuder på stora klangfigurer och suggestiva mikrovibrationer i gränslandet mellan pop och avantgarde.

Artifical Moonlights rör sig precis som titeln antyder, i skiktet mellan det naturliga och artificiella. Det är i denna kontrast spännande saker händer och det gör att jag som lyssnare upplever en dualitet i musiken. Klangerna kan vara varma, men samtidigt kalla. Det känns mörkt men samtidigt ljust. Ibland flödar det, ibland är det tillknäppt. Detta i kombination med de fina arrangemangen som knyter ihop det traditionella med det morderna ger skivan lyster. Och med New wave-gitarrer, sorgsna stråkar och exotiska rytmer skapar kvartetten en stadig grund att stå på.

Såväl ljudbild som låtsnickeri är solitt. Peaceful som inleder har vemod i blodet, där Emil Jensens svala röst svajar vänt mot änglalika körer och trippigt komp. Bitter People är ett riktigt Tindersticks-örhänge och kanske skivan allra starkaste ögonblick. Kombinationen av det fina orgelkompet, den afrodoftande gitarren och sångarens bitterljuva stämma skickar välbehagsrysningar längs ryggraden. Ett annat kollektiv som poppar upp när jag hör Travelling Tribes är det norska bandet The White Birch. Även om de är större dysterkvistar än sina danska kamrater.

Kvartetten från Köpenhamn är lätta att tycka om. De har hittat sin egen väg att vandra och gör det bra. Klangerna från den traditionella Gamelanmusiken då? Den ger musiken den extra skjuts som behövs för att förskjuta perspektiven och navigera rätt, när bandets vackert vemodiga popmusik ska rullas i avantgardets fascinerande väv.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry