Tre slagverkare: Guthrie / Dahlen / Belfi

Will Guthrie
Sticks, Stones, and Breaking Bones
Antboy Music AM11
Erland Dahlen
Rolling Bomber
Hubro Hubro CD2512
Andrea Belfi
Wege
Room40 RM446

Av: Johan Redin

Publicerad: tis, 2012-05-29 10:13

Det är nu åtta år sedan den fantastiska samlings-cd:n Berlin Drums släpptes på handsydda etiketten Absinth Records. Jag minns hur inspirerande det var att höra en sådan utveckling av slagverksmusiken och inte minst hur fascinerande det var att följa hur ett percussionistiskt tänkande verkade inom helt andra material än de sedvanliga trumseten och cymbaliska klangvärldarna. Inom jazz och friimprovisation har det funnits en lång tradition av soloslagverk från Milford Graves banbrytande Percussion Ensemble (1965) och Nommo (1967), Andrew Cyrilles What about? (1969), Tony Oxleys Ichnos (1971) och Sven-Åke Johanssons Schlingerland (1972). Under 70-talet släpps en strid ström av centrala soloskivor av Pierre Favre, Han Bennink, Andrea Centazzo, Detlef Schönenberg, Paul Lovens, Paul Lytton och många andra, och under 80-talet utökat med en råare palett av plåtslagare som Z’ev och performancebaserade Bow Gamelan Orchestra, som bokstavligen introducerade eld och fyrverkeri i percussionvärlden.

Men under 80-talet och in i 90-talet var det uppenbart att idéerna började sina, med större fokus på olika mer eller mindre new age-klingande projekt, västerländsk fakebuddhism, tråkig ECM-etno eller oförtäckt exhibitionistisk teknikonani. Det stora uppsvinget för improviserad musik som skulle äga rum knappt ett decennium senare kom som tur var att renodla och vaska fram helt andra arbetssätt: elektronik, kontaktmikrofoner, små motorer och oscillatorer. Burkhard Beins, Christian Wolfahrt, Sean Meehan, Ingar Zach och många andra satte sikte på långa processer med ljuden i centrum snarare än rytmer, muller eller gigantiska monsteruppsättningar. Nu var det inne att koncentrera sig på en sak i taget, att bara arbeta med en virveltrumma eller en bastrumma på ben. Minimalismen kom snabbt att dominera den fria slagverksscenen, rent av självt bilda en tradition som snarare går tillbaka till konstmusiken och Max Neuhaus än till exempel Cyrille eller Jerome Cooper. Trumstockar var så gott som bannlysta, kvistar och frigolitbitar mycket välkomna. Efter en lång period av tyst skrapande och prasslande så var knappast konstigt att många blev fullständigt golvade av den unge Chris Corsanos hemmapulade CDr-inferno The Young Cricketer (2006). På något konstigt sätt slöts cirkeln med Corsanos återgång till rytmiska flöden à la Favre och Centazzo, Benninks galenskap och därtill konstiga experiment med klarinettmunstycken och gitarrsträngar.

Den i Frankrike bosatte australienske slagverkaren Will Guthrie har varit verksam länge men är ganska sparsmakad med sina soloutgivningar. Här om året gav Lasse Marhaug ut 7”-singeln Spike-s på sitt bolag Pica Disc, en bitvis rejält skramlande skiva som dessvärre inte gav någon rättvisa åt Guthries spel eftersom ljudet grötade ihop allt till en härva av händelser. Den Guthrie som jag oftast har lyssnat till är en mer lågmäld och finjusterande sådan som helst använder kontaktmikrofoner, högtalarelement, skrot och elektronik. Han har annars spelat mycket i duo och ensemblesättningar, nu senast i The Ames Rooms med Clayton Thomas och Jean-Luc Guionnet. För dem som inte har hört honom i solosammanhang rekommenderas skivan Body and Limbs Still Look too Light (Cathnor 2006) som med sin väl avvägda förening av radiobrus, elektroakustiska klanger och smattrande spel måste betraktas som en av de starkaste skivorna i genren ”slagverkare utan slagverk”.

Så plötsligt kommer nu en helt akustisk soloskiva, där strömmen har stängts av och Guthrie har satt sig bakom trumsetet – Sticks, Stones, and Breaking Bones på det egna bolaget Antboy Music (utgiven både som CD och LP). Utan att ha en aning om vad som skall komma mal öppningsspåret ”Sticks” fram som en tromb och i stigande intensitet suger tag i kort sagt vad som helst av metall och skinn som kommer i Guthries väg. Jag drabbas av samma stumma förundran som när jag för första gången hörde Corsanos flödesteknik och anarkistiska frigörelse från poser och trumpinnetrix. Men Guthrie tar det faktiskt ytterligare ett par steg framåt, han nyanserar, markerar, vänder och vrider: framlänges och baklänges.

Att kalla det polyrytmer är rena eufemismen. Guthrie når, precis som Paal Nilssen-LoveMiró för något år sedan, fram till en nivå av blixtlika inblickar i det tillsynes omöjliga, en känsla av att de fysiska lagarna för tillfället är upphävda och någon får chansen att rota runt i atomernas alternativa grupperingar. I det andra spåret ”Stones” lugnar han ned sig och bygger mer strategiskt upp rytmer. Men med lika stor dos känsla som frenesi landar även detta stycke, efter nästan 15 minuter, i en storm av virvlar och rikoschetterande metallbitar. Här avtar också innovationerna. Skivans tredje och avslutande spår ”Breaking Bones” landar i afrikanska golvpukerytmer som med sina drygt 16 minuter av tribalmonotoni känns betydligt mindre angelägen. Här finns likväl en djupdykning i accenter, men det finns ingenting originellt i det hela, snarare en känsla av att det lätt kan pågå i en oändlighet. Hur som helst har Will Guthrie sammanställt en enastående skiva för akustiskt solospel som – hur allergisk man än må vara mot just ”trumsolon” – torde få de flesta att gå loss i köket.

Något helt annat sker på norske slagverkaren Erland Dahlens soloskiva Rolling Bomber. Dahlen har spelat mycket, både i jazzsammanhang och som studiotrummis, bland annat med Hanne Hukkelberg och Nils Petter Molvær. Norge har som bekant en stark tradition av slagverkare från Jon Christensen till Paal Nilssen-Love, Ingar Zach, Thomas Strønen och många där till och där emellan. Dahlen är någon som definitivt kan läggas till listan. Titeln Rolling Bomber är hämtad från den serie som trumtillverkaren Schlingerland lanserade under mitten av 1940-talet där nästan allt består av trä, från sargar till beslag och fästen. Ljudet är legendariskt och oefterhärmligt, med en kvalitét som går långt bortom den ytliga kultfaktorn ”vintage”.

Dahlen arbetar till stor del med pålägg och uppbyggnader av såväl ordinärt slagverk som såg, kakformar, träblock, steeldrums, megafoner, ”monkey drummer with battery” samt en hel hög andra pinaler. Här råder inte samma offensiva känsla som hos Guthrie utan ett mer stämningsskapande, kolorerat spel som då och då går in i något som kan liknas vid en mer melodicentrerad elektronika. Dahlen övertygar i teknik och kontroll, men ändå inte riktigt engagerande. Det finns inget som riktigt griper tag. Det inledande spåret ”Flower Power” är visserligen fantastisk, med en fin blandning av såg och rullande trummor. Men oftast är styckena så lastade att soloidén försvinner och paradoxalt nog att något saknas, oftast en röst.

Den i Berlin bosatte italienska slagverkaren Andrea Belfi är inne på sin fjärde skiva under eget namn. Belfi arbetar kompositoriskt och sedan ett par år tillbaka med ett eget elektroakustiskt koncept som delvis är influerat av Steve Reichs Pendulum Music, det vill säga feedback-toner skapade genom kombinationer av resonans, mikrofoner och högtalare. För de som hade chansen att se Belfi på Sound of Stockholm 2011 (som tyvärr besvärades av tekniskt strul) kunde man se hur han långsamt arbetar fram klanger som sporadiskt markeras med en bastrumma eller ett och annat virvelslag. Wege rymmer fyra kompositioner som i brist på fantasi bara kallas A, B, C, och D. Alla styckena är framförda av Belfi själv i samspel med bland annat Valerio Tricoli (tape), Stefano Roveda (violin), Attila Faravelli (rotating speaker) och ett gäng andra vänner på ”words”.

Ända sedan ”lägenhetskompositionen” Between Neck & Stomach (på svenska Häpna 2006) och Knots (på Die Schachtel 2008) har jag varit otroligt förtjust i Belfis musik. Som slagverkare är han stundtals lika kirurgiskt ingripande som Martin Brandlmayr, men som tonsättare får han ofta fram en halvmelankolisk elektronika med tydliga improvisatoriska konturer i ljudbilden. Musiken är framtänkt och utförd vid slagverket, men det har inte någon huvudroll i vare sig framförandet eller i låtarna. Wege toppar de två föregående skivorna och fungerar som en perfekt ingång om man inte hört Belfi tidigare. Jag hoppas också att han får ett tydligare erkännande med denna skiva, han förtjänar betydligt mer uppmärksamhet och utan tvivel en publik som är långt större än Berlins improvärld.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry