Trespass Trio + Joe McPhee: Human Encore

Trespass Trio + Joe McPhee
Human Encore
Clean Feed CF 269 CD

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2013-06-11 19:56

Jag har skrivit det förut, det gäller än. Martin Küchen har mutat in område efter område som jag inte väntat mig. Det är skört, det är skevt och han har återupprättat konvoluttexten, temat och titlarna. Annars verkar ju sådant vara hänvisat till slumpen i tider av föga engagemang. Küchen hävdar att musiken betyder något, att han kan vara explicit med egen historia.

Här knyter han ju egentligen an till de stora pionjärerna inom fri jazz. De hade en romantisk konstnärsyn, där musiken var en konst där varje ton kunde höras och ses som en ring på vattnet efter stycket som plumsat i det allmännas damm.
Naturligtvis ger tro och övertygelse bättre musik. Likgiltighet gränsar till ironi. Att inte vilja stå för något.

I konvolutet talas det om kränkning av social moral och etik. Musiken rasar med vassa plåtkanter här någonstans. Inte för att klangen är ovan, inte för att musikerna spyr upp gamla former söndertuggade. Nej, de demonstrerar ingen leda, ingen sorg, mer då ett slags estetisk upprördhet. På trots liksom låter de musiken vagga framåt som en tung vagn, där varje dekor, varje detalj är underbart utformad. Att det gungar litet skevt, javisst. Det där slagverket av Raymond Strid, det är så underbart i sina småljud, sina oväntade klanger och sin goda suveräna smak att det ibland glömmer bort att gå i takt exakt. Inte ens före eller efter, bara för sig själv. Det är härligt för det är så vackert gjort.

Martin Küchen själv har en sval klang inuti sin saxofon, litet metallisk, men flödande, som om han skrev brev med bläckpenna för länge sedan och glömt bort adressaten. Därför är brevet inte avsänt ännu. Joe McPhee sjungande på trumpet eller saxofon. En kärv försångare, som ännu ekar av de andliga hymnerna och stridsmarscherna från länge sedan. Ljudet är som en strypsnara på en skönhet han tillber men vägrar låta gå vanliga vägar. Att dessa officianter framför den vackra musikens altare inte helt är i takt och överens, det stör nog mest basisten Per Zanussi, som med stora labbar föser ljud och kamrater in i något som är gemensam rörelse.

Det lyckas. Tillsammans spelar de en musik som en gång kunde kallas andlig, då menar jag i Tylers, Sanders eller för den delen Coltranes anda. Fast det inte riktigt låter så. Men de far med samma tåg i samma riktning. Än en gång konstaterar jag inför denna tjocka, feta, klirrande, vemodiga fria jazzmusik att Martin Küchen är en av dem som abonnerat på begreppet skönhet i svensk musik.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry