Två fullträffar från Leo

Gratkowski / Kaufmann / de Joode / Lee / Barrett / Buck
SKEIN
Leo Records, CD LR 708
Lukas Ligeti & Thollem McDonas
Imaginary Images
Leo Records, CD LR 709

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2014-12-03 13:04

Med jämna mellanrum släpper Leo Records några riktiga bomber. Här har vi två nya releaser som på olika sätt rör om i grytan och bjuder på spännande och kraftfull improviserad musik.

På skivan SKEIN hör vi en multinationell all-star-ensemble med tyskarna Frank Gratkowski (altsax, klarinett och basklarinett) och Achim Kaufmann (piano), walesaren Richard Barrett (elektronik), sydkoreanskan Okkyung Lee (cello), holländaren Wilbert de Joode (en av världens häftigaste kontrabasister!), samt australiensaren Tony Buck på trummor och slagverk. Phew! Höga förväntningar som helt och hållet infrias. Ensemblen skapar en levande musik som ledigt förflyttar sig genom tid och rum. Det är fri musik i ordets rätta bemärkelse. Otroligt lyhört och följsamt, men musikerna smeker varken varandra eller lyssnaren medhårs. För det är många röster och mycket ljud och ibland spräcks det på ordentligt. Det härliga är att de ändå låter som en grupp. Det verkar råda total konsensus gällande musiken, dess karaktär och riktning. Varenda ton känns meningsfull och välplacerad.

Tillstånd skapas hela tiden där musikerna byter av varandra och målar små men detaljerade och färgrika mönster. Utrymme finns till flera olika stämningar och man ger och tar. På "Axoneme" får vi något som nästan (nästan) liknar solospots: först ur är de Joode med sin underbara stumma kontrabas följd av Okkyung Lees karaktäristiska glissandi och sist svingar Gratkowski altsaxen, något som utvecklas till en dialog med sig själv (!) genom Richard Barretts realtidssamplingar. "Schacht" för solotänket vidare och ger Kaufmann utrymme att visa upp sin förmåga att kombinera klanglighet med kraft. Men även om det är fantastiska prestationer låter ändå ensemblen som bäst när de spelar alla tillsammans. I början på "Limation" är musiken skör och tunn som vinterns sista is. Plötsligt träder någon fram och krossar ytan. Skärvorna blir mindre och mindre, smälter ihop och blir till vatten, ett enda kraftigt forsande vatten. Detta steg från individuellt till kollektivt tas så otvunget och lätt, alla bidrar till det stora hela och får varandra och musiken att låta otroligt bra. SKEIN är, som väntat, en enastående improskiva som tveklöst kandiderar till årets bästa.

Den andra Leo-skivan är en glad överraskning. Imaginary Images är en duo mellan trumslagaren Lukas Ligeti och pianisten Thollem McDonas. Musiken är mycket intensiv, tät och kompakt. McDonas spelar ofta starkt och i stora kluster och resultatet är mycket mäktigt och ganska utmattande (på ett positivt sätt). Ligetis trumspel förtjänar uppmärksamhet, det är mycket intressant. Han är en antydande trummis; man hör ett groove, fast ändå inte. Man hör tydliga rytmer som varken är tydliga eller i slutändan ens rytmer. Komp löses upp i intet. Fanns de där? Jag tror mig hela tiden höra saker som inte finns, allt tack vare Ligetis antydningar. Detta gör att gamla invanda improformer ramlar omkull och något nytt uppstår. Att han sedan dessutom har ett jättefint sound i trummor och slagverk gör det hela ännu roligare. Det är ett ovanligt trumspel och jag njuter. Som sagt handlar det om tung impro, McDonas och Ligeti är inte rädda för att ta i. Det finns dock en melodisk kärna och en lyrisk ådra som är tilltalande och som balanserar den råa kraften på ett strålande sätt. Det är inte på något sätt lättlyssnad musik men det är annorlunda och riktigt kul.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry