Twice A Man - Presence

Twice A Man
Presence
Indigo CD 115752

Av: Mattias Jonsson

Publicerad: tors, 2015-11-12 19:19

Att Twice A Man på senare tid återgått till den trio (Karl Gasleben, Dan Söderqvist och Jocke Söderqvist) som under mitten av 80-talet skapade flera svenska syntpopklassiker är glädjande för alla fans. Själv håller jag From A Northern Shore (1984) som ett av de starkaste svenska åttiotalsalbumen överhuvudtaget. Men ett nytt album år 2015 ställer också Twice A Man inför samma dilemma som många andra syntband som varit verksamma länge. Är vi fortfarande relevanta idag? Kan vi behålla vår gamla publik och samtidigt nå en ny? Lyckas vi förvalta vårt arv utan att hänfalla åt nostalgi? Kan vi vara igenkännbara och ändå ha en plats i samtiden?

Det som en gång var kreativt, banbrytande eller i varje fall stilbildande måste nu mäta sig med nästan vilken elektroniskt färgad grupp eller artist som helst. Det som en gång var unikt och särpräglat är det kanske inte längre, nu när kreti och pleti kan skapa syntetiska sjok i sina bärbara apparater. Detta är en inte helt lätt utmaning, inte heller för band som Kraftwerk eller Depeche Mode. Genom åren har Twice A Man släppt album regelbundet men ändå fört en ganska anonym tillvaro. Nya skivan Presence är hursomhelst något av en konstnärlig comeback. Ett album som gör precis det som jag beskrivit: blickar bakåt mot bandets storhetstid, placerar sig själv i samtiden och riktar sig tematiskt mot en tänkt (skrämmande) framtid.

Skivans inledning kommenterar egentligen nutiden snarare än framtiden: ”A Time Of Terror”, ”Here Comes The Rain” och ”A World Is Gone” sätter tonen - och med all rätt är den inte munter. Det här bandet har aldrig väjt för allvar eller komplexa samvetsfrågor som berör vår värld och hur vi behandlar den. Här är det så dystert och kantigt explicit att det nästan blir för mycket. Men efter denna lilla (och kanske nödvändiga?) uppförsbacke sugs jag in i resten av skivan och möts av en rad spår som förenar fokus och framåtdriv med melankoliska slingor. Låtarna får ta tid på sig. Svepande, hypnotiska stämningar byggs upp och tack vare ett ganska högt tempo tappar de aldrig puls eller energi. Jag känner att jag genomgående vill svara ”ja” på frågorna här ovan.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry