Two Bands/Original Silence/Mats Gustafsson & Yoshimi

Two Bands A Legend
Feat. Cato Salsa Experience and The Thing with Joe McPhee
Smalltown Superjazzz 104
Original Silence
The First Original Silence
Smalltown Superjazzz 124
Mats Gustafsson and Yoshimi
Words on the Floor
Smalltown Superjazzz 114

Av: Thomas Millroth

Publicerad: sön, 2010-01-10 16:25

Det handlar om saxofonisten Mats Gustafsson. Jag känner honom och har följt hans musik från början. Dessa tre nya album har en helt annan profil än hans tidigaste skivor, t ex ”Nothing To Read”. Ändå finns en gemensam nämnare i själva energin, som ju är ett nyckelbegrepp inom bland annat fri impro, en motsvarighet till melodiska och ackordiska variationer inom jazzen. Gustafsson lyssnar mer på energier än på genrer. Han har insett att fortsättningen på den beundrade Albert Ayler inte är att söka inom utvecklingen i jazzen, mer i garagerock och band som The Stooges. Det är säkert ett skäl att Gustafsson inte stelnat eller falnat. Annars är faran för många friformare att de blir upptagna av att vara sig själva, att upprätthålla en stil mer än en energi och vitalitet. Om Gustafsson lyssnar på ett stort fält, innebär det att hans spelfält, hans praktik, på motsvarande sätt vidgas. Det vinner han på. Och han undviker på så vis en musik med stela leder.

Two Bands and A Legend sparkar och sprakar vilt. Det innehåller medlemmarna i Cato Salsa Experience och The Thing, ett möte mellan garagejazz och frirock – eller om det var tvärtom. Öppningen är hård med PJ Harveys ”Who the Fuck” och snart har vi både ”The Witch” och ”Louie Louie” över oss i röjiga versioner, som stinker gammal svettig garagerock. Originalkänslan är kvar genom att materialet behandlats så fritt – spräcksolona är legio.

Skivan är uppdelad i två halvlekar. Först fritt rockröj och sedan fritt jazzgung. I andra halvlek bjuds vi in till hett, sångbart spel i den sydafrikanska tradition, som odlades på 70-talet. Det blir en underbar parallell till PJ Harveys heta puls. Och så bluesigt röj à la James Blood Ulmer. Joe McPhee är inte bara en fantastisk blåsare, han visar sig också vara dramatisk bluessångare.

Det är som om de här tre albumen ställer en viktig fråga om den musikaliska praktiken för en improvisationsmusiker, som vill öppna nya ljudrum: När Coltrane redan spelat in ”Ascension”, Brötzmann spikat fast sina teser i ”Machine Gun” och Merzbow sprängt ljudvallen – vad gör man? Försöker koppla bort hela medvetandet om stilar och sätt att framföra musik, för att koncentrera sig på uttryck som om stilarna, sätten, -ismerna, attityderna inte ens fanns. Det är inte expressionism, för den tar spjärn mot klassicism. Det är inte förnekelse. Det är helt enkelt en egen dagordning. Detta är svårast, några har grejat det. Mats Gustafsson är en av dem. Genom att lyssna på Sonics utan att göra garagerock, suga i sig Ayler och Frippe Nordström utan att romantisera deras musik och öden… Jag tror det unika i Mats Gustafssons konstnärskap finns här. Och jag tycker mig höra det i de här tre albumen.

Original Silence är en ny supergrupp med Gustafsson, Jim O´Rourke, Thurston Moore, Terrie Ex, Paal Nilssen-Love, Massimo Pupillo; alltså medlemmar från Sonic Youth, The Ex, Zu etc. Laguppställningen skvallrar om hårt, drivande tungt spel. Och ni blir inte besvikna, även om det lortiga tunggunget från förra plattan här blivit litet mer rensat. Långa, växande klanger vecklas upp och skiftar. Ofta når de ettriga klimax, men det är inte viktigt. Jag fascineras av hur musikerna når nära de smärtpunkter som till exempel Wolf Eyes passerar gång på gång. Här snuddar de vid dem liksom en hög ton, som vidrörs underifrån för att visa hur högt man kan komma, om man vill. Så löser musiken ibland upp sig på ett märkligt vis. Det är en extremt potent supergrupp som spelar tätt, vant, kompetent, högt, intensivt, vad ni vill – men som tvekar. Vi kan allt detta, tycks de plötsligt inse, men följdfrågan är: vart går vi? Musiken kokar och yr, men det är de små tveksamheterna som fängslar mig. Och så slutar albumet efter ett 46 minuter långt hårdkokt nummer med att lösa upp sig i något som mest liknar en undran – var det detta vi ville göra? Därför blir det också så bra. Tvivlet trivs nämligen inte med stil!

Denna undran blir tydlig i Gustafssons samarbete med Yoshimi, Boredoms trummis, sångerska, gitarrist, känd för sina projekt med Kim Gordon. Men glöm all punkröj. Här kastar hon sig ut i det okända med rösten som enda flytetyg, långa svävande toner, som förändras långsamt. Men det blir ingen dronemusik, hon stramar åt stämbanden, Gustafsson svarar och de två ligger så nära varandra att det känns i kroppen. Ibland är det som om de blåser varandra i nacken eller örat. Långsamheten härskar. Den som har tålamodet till denna skönhet blir rikt belönad. Rösten hörs som vindar genom träden. Gustafsson förvandlar saxofonen till en palett av ljud, som blandar milda akvarellstänk med distinkta tuschlinjer i Yoshimis töckniga panorama.

Jag tycker Mats Gustafsson spelar som friast och bäst här, och det beror på Yoshimi, som verkar röra sig i musiken utan tankar på egna tidigare erövringar. Stillös och på ett märkligt vis avsiktslös. Det är utmaningar i den klassen som sporrar Mats Gustafsson.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry