Unforgettable H2O_Flatefjäll

Unforgettable h2O
Flatefjäll
Bombax bombax 002

Av: Thomas Millroth

Publicerad: sön, 2009-10-04 23:08

Unforgettable H2O är en grupp, där även tystnaden är medlem! ???? Jo: Det finns musikgrupper som sällan överraskar sig själva därför att en, flera eller alla medlemmar har behov att hävda ett sätt. De nöjer sig då med att vara nöjda. Kanske fungerar detta utmärkt i tät musikalisk rusningstrafik, där trycket avgör. Men vid eftertanke, dämpning, och, som sagt, då överraskning krävs för resultat, då är det en dålig väg att gå. Mod och djärvhet saknas.

Hos Unforgettable H2O funkar det annorlunda. Eric Carlsson, Anders Dahl, Matilda Nordenström, Henrik Olsson och Petter Wästberg lyckas alla ge varandra konturer. Slagverksspelarna Henrik Olsson och Erik Carlsson har ett egensinnigt vis att skapa korta, knattrande påståenden. Det är distinkt och aldrig mer än nödvändigt. Ingen show, när de söker ut figurer, klanger, och där de lyssnar på verkan innan de tystnar. För att sedan vänta. Andra spelare har lagt sig intill och skapat både skarpa gränser och övergångar. På så vis blir alla inblandade definierade samtidigt som de söker sig till överraskande positioner, som om de väntade svar på sina kvicka infall. Men det här då? Detta spel blir en klangsökande kartläggning av det ljudrum de rör sig i. En och en och alla, de lyfter fram varandra, vilket också ger de tätare, tryckintensiva partierna en oerhörd pregnans. Både kollektivt och i detalj. Koncentration ger mer styrka än röj. Därför blir det mycket luft kring vars och ens bidrag.

Så kan det vara för att man törs lita på sin formulering. På ett plan är metoden additativ, klang och rörelse fogas till varandra klart urskiljbara. Ett annat sätt är att beskriva musiken som rumslig medvetenhet. Där finns en koreografisk, plastisk strävan. Med dessa fem musiker uppstår rörelser i flera dimensioner, där också gränser definieras. Då menar jag både mellan spelarna, där positioner förskjuts, och yttre gränser, alltså ”rummets väggar”. Ofta är musik, frijazz, elektronika, noise, klart frontal. Den bygger på kulminationer som utspelar sig ansikte mot ansikte med lyssnaren. Men jag tycker mycket om då blandningen av akustiska och elektroniska instrument används i en plastisk medvetenhet, där rummet spelar med. Något mer än volymens parameter borde väl idag dekader av erfarenheter från ljudkonsten betyda. Djuptänkande, rörlighet, upplevda gränser spelar in. Här blir tystnaden en viktig del: den definierar spelarna, spelet och helheten. Den blir som ljussättningen i en dansföreställning.

Ungefär så upplever jag Unforgettable H2O. Det går att kategorisera musiken, kanske till och med foga in den i en genre, men det känns oviktigt. Musikernas kraft ligger i förmågan att skapa spänningar sinsemellan. De sliter, drar, snirklar, skär på tvärs i djupled och över en spelyta. Och varje enskilt ljud har sin egen karaktär som en aktör. Musiken kan till och med kännas spöklikt romantiskt, vackert, drömskt eller som något slags goth-dröm. Men den abstrakta mönsterbildningen, där former skjuts in och ut i varandra blandad med förmågan att hålla igen har bidragit till ett mycket personligt uttryck. De litar nämligen på sina småljud.

(Publicerad 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry